En alltför idyllisk sommar

Egentligen skulle vardagen ha infunnit sig hemma i Ecuador. Vi skulle nu ha kommit igång med arbetsuppgifter, nya utmaningar, barnen hade kommit in i den hårdare studierytmen i skolan och antagligen börjat känna sig hemma med gamla och nya kompisar. Vi hade i dessa dagar med viss längtan tittat på vänners instagrambilder av den svenska sommarens magi, en varm midsommar, ljusa nätter, allt det underbara som är Sverige.  

Men nu blev det ju inte så. Vi får vara här i sommarens skönhet och fascineras. Vi är lediga efter en vår av blandat arbete, i samtal med pastorer och vänner i Ecuador, med det mentorsteam som kyrkan försöker få etablerat, med det nya projekt i Manabí som ska motverka våld i nära relationer och i kontakt med församlingar här i Sverige. Vissa dagar är det fullt upp, stressigt till och med, andra dagar känns det svårt och konstigt att arbeta på distans. Vi är nog inte de enda som känner så. Men samtidigt så fantastiskt att världen kommit så nära och att teknologi som för bara några år sedan ofta strulade nu fungerar för det mesta. Det är möjligt att besöka små församlingar runt om i Ecuador för att delta i en gudstjänst, dela en predikan, hälsa på vänner. Till och med en vigsel online gick att genomföra för en tid sedan.

Ecuador har liksom hela Latinamerika drabbats hårt av pandemin. De städer som drabbades till en början har nu en lugnare situation, medan andra städer, bland annat Quito, drabbas hårt just nu. Från Montecristi, där vi bor, får vi rapporter om att läget är ganska lugnt. Två syskon i församlingen dog i början av pandemin men just nu hör vi inte om nya fall. Parallellt med smittan så har politisk turbulens uppstått med korruptionsanklagelser mot politiker. Några har lämnat landet, flera har avgått. Bland annat gick priset på liksäckar upp från 15 USD till 150 USD i vissa sammanhang, så tyvärr har somliga tjänat pengar på allt detta lidande. 

Några som inte tjänat pengar, men kämpat desto mer, är alla de pastorer i Pactokyrkan som fortsätter att stödja och hjälpa mitt i den svåra situationen. I samtal berättar vänner om den frustration de lever med, alla de behov de möter och otillräckligheten. Equmeniakyrkan har stöttat ekonomiskt till pastorslöner och till matkassar till drabbade. Behoven kvarstår så om du har läst enda hit så swisha gärna en slant till 900 32 86, märk med “Corona”. Tack!

Så mitt i den svenska sommaridyllen (även regn hör till svensk sommar) så slås vi av hur förmånlig vår situation är. Inte för att känna dåligt samvete, men för att uppskatta ännu mer det vi har och får. Vi vet ännu inte när vi kan komma iväg till Ecuador men vi har försiktiga förhoppningar om att det ska gå att åka nu under hösten. 

 

Bed för Ecuador, bed för oss!

 

 

Paz/ Petter, Andrea, Natanael & Alicia

…och mörkret har inte övervunnit det..

Pandemin fortsätter piska världen och från Ecuador hör vi om rädslan och oron. Det kommer rapporter om att Covid19 i kombination med den myggburna sjukdomen Dengue kan var orsak till så många dödsfall. Just i år har denguen slagit ovanligt hårt. Det är utegångsförbud på eftermiddagarna, en dag i veckan får man köra sin bil, beroende på vilket registreringsnummer du har, och från olika håll hör vi att pengarna tar slut. I lördags dog ännu en man i den församling vi tillhör efter ett snabbt sjukdomsförlopp.

Freddy Leones var sedan länge en av ledarna i församlingen El Shaddai, en stabil ledare som alltid fanns med för att hjälpa till och välsigna. Han levde som änkling sedan år 2000 och uppfostrade fyra söner, varav en, Josue, är pastor i Mönsterås utanför Kalmar. Vi tackar för det liv Freddy fick leva och den välsignelse han var.

O så mitt i det mörka lyser ljuset igenom. I lördags hade jag min första online-vigsel. Ett ungt par i samma församling som Freddy tillhörde genomförde den kyrkliga vigsel som man gärna vill komplettera den civila vigseln med. Datum satte vi för ett halvår sedan, men med den lilla förändringen att varken jag som pastor eller gästerna kunde vara med, IRL. Så det blev via Skype och Zoom, o det funkar ju det också. Brud och brudgum befanns sig emellertid på samma plats, så kyssen blev på riktigt.

En vigsel under pågående pandemi, i ett land som drabbats hårt och där utegångsförbud stoppar önskan att träffas fysiskt, känns liksom kaxigt. Trots allt mörker så är kärleken och hoppet starkare. Det får vi alla vila i.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”  Joh 1:5

 

Coronan i Ecuador

Som ni säkert har sett i nyhetsflödet så är Ecuador hårt drabbat av coronapandemin. Officiella siffror är låga, fortfarande under 1000 döda, men även myndigheterna erkänner att siffrorna inte stämmer. Det kan handla om uppåt 15 gånger fler döda. Sjukvårdssystemet börjar kollapsa och på vissa platser hinner man inte ta hand om de döda kropparna. 

Bara i Montecristi talar man om hundratals döda och många smittade. Vi hör om vänner och närstående som drabbas. En kvinna i den församling i Montecristi där vi finns med dog i helgen som gick. Efter ett väldigt snabbt sjukdomsförlopp var hon borta och en ordentlig begravning kunde inte genomföras, kroppen skulle snabbt grävas ned. 

Parallellt med smärtan och rädslan finns också glädjen över dem som tillfrisknar, över människor som vänder sig till Gud i tacksamhet över livet. 

Hela världen är drabbad, men utöver smittan så är slaget mot strukturer så mycket hårdare i ekonomiskt svagare länder. Det finns mat att köpa, om man ställer sig i de timslånga köerna, men pengarna börjar ta slut för många i Ecuador. 

Att vara kyrka i dessa tider är en utmaning. För oss här i Sverige och för kyrkan i Ecuador. Utmaningen ser lite olika ut, på ett sätt mer konkret i Ecuador där det handlar om att få ut matkassar till dem som inget har, men där liksom här ställs frågan om var Gud är. Och där liksom här gestaltar kyrkan ett hopp för världen när hon visar mot en större horisont. Mot något bortom det vi trodde gav stabilitet och mening. 

Som familj lever vi kvar i vårt vakuum. Vi arbetar med fokus på Ecuador, i samtal med pastorer, i försökte att på något sätt finnas med och stödja. Visst känns det som alltför lite kan göras och tankarna om vad som händer med landet vi älskar blir ibland för tunga. Vår släkt är än så länge inte drabbad och visst längtar vi dit. Någon prognos för avresa går inte att ge men tankarna är mer där än här. Var med och be, du som ber. 

Stöd också Equmeniakyrkans katastroffond som används bland annat till Ecuador. Man har stöttat till matpaket och visst stöd till pastorer. För de flesta är det flera månader sedan man fick någon lön. Swisha till 900 32 86, märk med ”corona”

Paz/ Petter

Påsk i dödens skugga

Påsken i Sverige har alltid haft sin speciella inramning av liv, då den sammanfaller med vårens manifestationer av grönska och återfödelse. Jag hör till dem som inte kan hålla mig borta från det inlägget i mina påskpredikningar, kanske för att jag spenderat de flesta påskar och vårar runt ekvatorn de senaste 20 åren. När jag väl är hemma i Sverige blir det en så stark bild för mig, en känsla som bubblande fyller mig, påskens koppling till liv och uppståndelse i själva naturen. 

Nu plötsligt får vi fira påsk med en inramning av död, en kollektiv rädsla och utsatthet för coronapandemin som påverkar allt. Påskdramats tunga bit, döden, har kommit närmre vår vardag. Inte så att människor inte alltid har dött, men nu fylls alla nyhetsflöden av hotet om död, inte bara långt därborta, i krigen, i de utsatta områden som är så långt ifrån oss. Nu kliver döden närmre, och hotar oss, våra föräldrar, mormor och morfar, dem vi älskar. 

Kanske blir då påskens budskap viktigare än någonsin. Starkare än döden är livet. Den uppståndelse som Bibeln beskriver är det hopp kyrkan klamrar sig fast vid, har alltid gjort, kommer alltid att göra. Hur mörkt och tungt det än blir, hur hopplöst och svart allt är, så kommer uppståndelsen morgon och den tomma graven. 

Gud har en förmåga att låta de mest tunga och sorgliga händelser komma till användning för hans syften och förvandlande kraft. Korset är det självklara exemplet, det brutala avrättningsredskap som idag är symbol för liv. På samma sätt anar vi att den pandemi som nu så brutalt piskar världen också kan användas av Gud. Trots all smärta som inte kan ses som Guds vilja så kan mänskligheten välja att leva vackrare utifrån det vi är med om. Att våga se vad som är viktigast, att våga ta beslut som gynnar vår gemenskap, våra familjer, vår miljö. 

 Vänner i Ecuador fyller sociala medier med lovsång, med delande av andakter, med en stenhård tro på att Guds nåd och kärlek är större än allt som hotar. Situationen för dem blir mer dramatisk än hos oss, för trots att corona inte förskonar någon utifrån etnicitet eller ekonomisk nivå så drabbas de fattiga alltid hårdast. Alla de som till kvällsmat äter det som dagens aktiviteter har inbringat står nu inför en katastrof, antagligen mycket värre än smittan i sig. Men lovsången fyller de olika digitala plattformarna, inte i tacksamhet för att allt är bra, utan i tacksamhet för att Jesus är större och dödens makt är bruten. 

“Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” Joh 11:25-26

——————

Skänk gärna en gåva till Equmeniakyrkans katastroffond, som nu används för att hjälpa våra systerkyrkor runt om i världen. Swisha till 900 32 86, märk med ”corona”.

Paz/Petter

 

I coronans vakuum

Det mesta var klart inför vår resa. Vi hade städat ur och lämnat det hus i Latorp som vi hyrde, flera av väskorna var till och med packade, med en framförhållning som imponerar (på oss, som brukar ha panik inför en flytt). Vi hade flyttat till farmor och farfar för de sista veckornas fixande, innan avfärden mot Ecuador den 24 mars, äntligen.

Vår församling i Vintrosa

Men så blev det ju corona-tider. Och allt förändrades, inte bara för oss utan för hela världen. Ecuador stängde sina gränser i måndags och vi vet ännu inte när de öppnar igen. Känslan av vakuum blir väldigt påtaglig, eftersom allt det som var vardag lämnades för två veckor sedan. Petters anställning i Vintrosa vara avslutad och huset som sagt överlämnat. Allt fokus var packandet och avskeden, med många motstridiga känslor. 

Så nu, när resan är uppskjuten, är det också med motstridiga känslor. Visst hade vi gärna varit i Ecuador, hemma hos familjen där. Kanske finnas med i kyrkans arbete mer konkret, om samhällsfunktioner blir lidande och stora behov uppstår. 

Men vi har det bra där vi är, farmor och farfars hus är stort, vi bråkar inte om städning eller disk, ännu. Det är en trygg plats när så mycket svajar, och både Natanael och Alicia tar situationen med ro. Barnens skola fortsätter, så allt av vardag är inte borta. Det blir lite mer skjutsande, men barnen är nöjda att få fortsätta med samma kompisar några veckor till, eller vad det nu kan komma att handla om. 

När vi nu drabbats av en kris som inte har motsvarighet i modern tid så anar vi hur förskonade vi i Sverige har varit, och hur omtumlande det blir när en så här stor fara till och med når oss. Det går inte att jämföra situationer och risker, men den känsla vi upplever känner vi igen från våra år i Ecuador. 2015 drabbades många tusen i Montecristi av chiqungunya, en myggburen sjukdom som de flesta åkte på. En läkare sa att man slutade räkna fallen när man tagit emot 11000 patienter, ungefär halva stadens befolkning. I vår familj drabbades Andrea, så det innebar några veckors sjukdom och ungefär ett års reumatiska smärtor. 2016, efter jordbävningen, befann sig samhället åter i chock, och osäkerheten om vad som skulle kunna hända genomsyrade allt. Liksom här länsades butikshyllorna, inte bara av smått oroade konsumenter utan också av desperat plundring. 

Så i vår bearbetning av coronan kan vi kanske lyfta tanken att för många samhällen är epidemier och kaos med jämna mellanrum mer regel än undantag. Det kan hjälpa oss att förstå världen lite bättre. 

Paz// Andrea, Petter, Natanael & Alicia

Njuter av svensk vår

Juleljus

Efter månader av svenskt mörker så är det fantastiskt att få uppleva en svensk jul. Ljusen som tänds överallt, men också innebörden av julen som blir så konkret i sin gestaltning på våra breddgrader; något starkare än allt mörker kommer och talar hopp och ljus. Vi firade jul i Sverige för bara två år sedan, men denna gång har vi hela svenska hösten i ryggen och en decembermånad med mycket regn och dimma. Julens budskap om Jesus född till jorden får också tala hopp rent  konkret i vår värld idag, där så mycket mörker finns. Ta tid till eftertanken och lev med utmaningen att låta ditt liv lysa för andra.

Barnen njuter av alla julförberedelser och traditioner, samt förstås julledighet efter höstterminens skola och rutiner av scout och idrottsträningar. Vi hade visserligen ett litet avbrott i november då hela familjen åkte till södra Spanien. Vi undervisade på lärjungaskolan Apg29 och våra barn njöt av sammanhanget, med ungdomar från olika delar av världen där språk och kultur blandas. Det skapar antagligen en känsla av samhörighet, att kulturmötet inte är farligt utan snarare intressant. Vi hoppas våra barn bär med sig en sådan syn på världen, det är kanske de bästa vi kan ge dem. Vi kunde också ta en sväng till Ceuta i Nordafrika och hälsa på vänner, också det fantastiskt.

Tiden går fort och vi börjar nu planera för återresan till Ecuador. Planen är att åka i slutet av mars så redan nu har den känslomässiga processen börjat. Uppbrottet är alltid med smärta. Det är som att det blir svårare och svårare att flytta, vi lämnar så mycket som vi trivs med, familj, vänner och en underbar församling i Vintrosa. Men vi åker också till så mycket vi saknar och ser fram emot att återse. Be gärna för den process vi är inne i. Men nu först jul och förhoppningsvis några fina vintermånader.

 

Så önskar vi er en Välsignad Jul! Njut, det ska vi göra!

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

 

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det! Joh 1:5

 

Smaken av hemma – Nyhetsbrev

”Päronets smak hade märkligt nog träffat vid den ömma punkt som heter hemlängtan. Han tänkte på bilen på Musana och på sin barnpojke. Han var ledsen för att han hamnat mitt emellan det främmande och det välkända, mellan den lockande framtiden och det kära förflutna. Nuet slets itu. Han längtade både framåt och bakåt. 

   Hela familjen böjde sig över brorsan som tuggade och grät. Han bad ändå att få en bit till. När han fick det tuggade och grät han ännu mer. Hans längtan blev en magnet som drog till sig hela familjens känslor. Vårt gemensamma öde fanns i de söta päronbitarna och i de salta tårarna. Vi satt på Madeira, på gränsen mellan nord och syd. Vi befann oss både geografiskt och kulturellt mitt emellan Kongo och Sverige, mellan våra hem på jorden, och vår längtan visste inte vart den skulle ta vägen. Den vände sig inåt och brände till inom oss.”

Texten kommer från Lennart Hagerfors senaste bok Inte hemma och beskriver en missionärsfamilj på väg till Sverige från Kongo. Och utan att göra alltför många jämförelser så visst finns en igenkänning när jag läser texten. Vi bor i Sverige sedan snart sex månader, vi trivs med livet, barnen gillar skolan och har nya kompisar. Men så plötsligt är det en smak, en lukt, ett minne som kommer upp, och känslorna kommer fram. Vi längtar hem, samtidigt som vi just nu är hemma.

Att ha ett hemmaår i Sverige innebär utmaningar. Allt blir lite tillfälligt och även om vi lägger fokus på nuet så flyger tankarna ibland iväg, bort mot Ecuador och kommande resa. Det går trots det ganska bra att känna att just nu är vi här och passar på att göra det vi kan. Under sommaren har vi fyllt på med framtida barndomsminnen i stugan och runt om i landet, och nu när hösten börjar så lägger vi energin på de uppgifter vi har. Barnen går in med all kraft i fotbollsträningar och scouter, vi finns med i Equmeniakyrkan i Vintrosa och försöker bidra. I arbetet brottas vi med tanken; vad har vi med oss från Ecuador? På vilket sätt kan kyrkan i Ecuador välsigna genom oss?

Del av våra tjänster handla också om att besöka olika församlingar och inspirera om mission. Vi har ganska fullt inför hösten och vintern, nedan kommer en liten lista om någon finns i närheten och vill träffa oss. Det blir ganska lätt ett fokus på landet och det lite exotiska med att bo på andra sidan jorden (om det fortfarande är det?) men utmaningen vi står i är att tänka missionellt och inspireras av varandra, som samfund. Hur förmedlar vi det? Hur växer vi tillsammans? Sommarens debattinlägg i Sändaren, av Gösta Stenström, väcker tankar. (Kort sammanfattat: Equmeniakyrkan tappar bort det fokus på internationell mission som SMK stod för). Från olika håll hör jag liknande tankar. Men problemet kanske inte är Equmeniakyrkans struktur i sig, utan en generationsfråga där en äldre generation har en självklarhet i idén om mission, medan en yngre generation inte har det. Kyrkans globala identitet tappas bort i ett ständigt flöde som uppmanar till givande och engagemang, från alla möjliga håll. Men kyrkan står för ett syskonskap och kyrkans struktur, med frivilligt engagemang och en sund etik (som de flesta lever efter), ger en effektiv apparat för världsförvandlande verksamhet. Det är coolt. 😉

Det är viktigt att låta internationell mission förvaltas och gestaltas på attraktiva sätt, om och om igen. Om mission bara handlar om exotisk kultur  och annorlunda mat blir det väldigt litet. När vi hittar sätt att leva kyrka tillsammans blir det svindlande stort. Den längtan bör förstås uttryckas också i budgetfrågor och val av ledare för vårt samfund. En ständig uppmaning från oss, för er som så vill, är att stödja genom regelbundet givande. Här finns en länk för det.

Vi tar tacksamt emot fortsatta böner, det finns dagar även här i Sverige då vi absolut behöver dem.

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

 

Förvirrade missionärer (Foto: Alicia)

 

Tour of ´2019-20 😉

8/9 – Lambohovskyrkan Linköping

21-22/9 – Tullbrokyrkan Falkenberg

5/10 – Fördjupningsdag om Ecuador, Vintrosa. (Mer info här)

12/10 – Regionsfest Karlskoga

13/10 – Tunadalskyrkan Köping

10/11 – Equmeniakyrkan Hallsberg

24/11 – Missionskyrkan Linköping

8/12 – Lekebergskyrkan Fjugesta

15/12 – Bodakyrkan Borås

26/12 – Vasakyrkan Örebro

29/12 – Betaniakyrkan Örebro

5/1 – Missionskyrkan Värnamo

6/1 – Equmeniakyrkan Smålandsstenar

12/1 – Bäcksjökyrkan Östansjö

18-19/1 – Björkbackskyrkan Örbyhus

26/1 – Equmeniakyrkan Kungälv

1/2 – Missionskyrkan Järnforsen

2/2 – Missionskyrkan Vrigstad

16/2 – Missionskyrkan, Fors

1/3 – Olivehällskyrkan, Strängnäs (?)

15/3 – Hagakyrkan Örebro

Den sista snön. Nyhetsbrev mars 2019

Ett snöblandat regn faller och kylan tränger sig igenom jackor och mössor, det är som att ingenting skyddar. Men snart kommer våren, sägs det. Det är naturligtvis inte Ecuadors Stillahavskust som bjuder på detta väder, utan Närkeslätten i mars.

Vi är hemma i Sverige sedan en vecka, efter att ha avslutat vår tid i Ecuador, för denna gång. Den sista tiden har fyllts av packande och fixande, samt den känslomässiga process det innebär att flytta. Natanael har haft några månader av sorg inför avskeds från kompisar, medan Alicia glatt har sett fram emot svensk sommar med farfar och farmor. Olika förståelse av vad förändringen innebär. Dock är de båda ganska nöjda efter denna första vecka, de första skoldagarna har fungerat bra. Eftersom det är första gången de går i svensk skola så kommer de under året gå i ettan och fyran. Alicia får flytta upp en årskurs sett till sin ålder. Hemma i Ecuador hade de precis avslutat ettan och fyran, så lite missnöjda är de. Men skolsvenska kommer kräva sin instas, och för att de inte ska tappa jämfört med kompisarna i Ecuador så har vi köpt med skolböcker i diverse ämnen, så att återkomsten till Ecuador ska fungera.

Vi kommer bo i Latorp, strax utanför Örebro, Petter kommer arbeta i grannbyn Vintrosa, som pastor i Equmeniakyrkan. Förra hemmaåret bodde vi i Vintrosa och var med i församlingen, så det är lite som att komma hem. Vi båda kommer också arbeta med Equmeniakyrkan nationellt med missionsinformation, så hör av dig om din församling vill ha besök. Just den biten, att få berätta om det vi arbetat med och försöka förmedla Guds tanke med mission är en utmaning. Internationell mission, eller transkulturell mission, är ett sätt som Gud använder för låta kyrkan vara sammanbunden, som en enda kyrka i världen. Vi är olika men vi hör ihop. I mötet förstår vi det, i mötet förstår vi lite mer vad kyrkan är, och i förlängningen, vem Gud är. Men hur sätter man ord på det? När nationalistiska vindar blåser måste dock kyrkan vara trogen sin globala internationalistiska identitet.

Tanken är att stanna i Sverige under ett drygt år och inför sommaren 2020 återvända till  Ecuador. Vi vet ännu inte vilka uppgifter vi kommer gå in i, men vi hoppas kunna arbeta mer lokalt, förhoppningsvis i Manabi där vi bodde under de senaste fyra åren. Arbetet men nationella kyrkan i Ecuador har kostat på, alla resor, sammanträden och problem har gett smällar som gör att tiden här i Sverige blir en välbehövlig paus. Be gärna för Guds ledning i allt som kommer. 

Paz/ Andrea, Petter, Natanael & Alicia

Höstens mörker och ljusets kraft. Nyhetsbrev

Vänner! Hösten har haft sitt mörker, även här under ekvatorns sol. Andrea har kämpat med olika symtom av utbrändhet de senaste månaderna. Andrea lämnade styrelsen för FACE i somras, hon har haft vissa uppgifter men kunnat ta det betydligt lugnare. Ett år som ordförande, i en kultur där det är svårt att vara kvinna och chef, har kostat, mer än vi förstod. Visst finns det andra bitar som spelar in också. Relaterat till stress har hon också haft problem med magen och nu förra veckan blev hon opererad för gallsten. Hon mår bättre, på alla sätt, och vi är tacksam för möjligheten att hon kunnat ta tid till vila och återhämtning. Samtidigt ser Andrea tydligare den svåra situationen för människor i vår närhet, där en del genomgår liknande situationer men helt utan förståelse från arbetsgivare och familj.

Hela vår familj har gått lite på sparlåga denna tid. För Petters del har det varit svårt att resa och en hel del av arbetet kräver resor till Quito och andra delar av landet. Vissa saker kan lösas via Skype, men inte allt. Men prioriteten är förstås familjen, och eftersom även våra barn har känt av tröttheten och stressen, så har tiden tillsammans varit viktig.

Kombinerat med allt detta ligger tankarna om Sverige. I mars kommer vi flytta hem, för att göra ett hemmaår. Sedan, om allt faller på plats, åker vi hem till Ecuador igen, för en ny period av arbete. Så ser det ut preliminärt. Inför flytten finns alltid en oro, hos oss som föräldrar och ännu tydligare än tidigare hos Natanael, 9 år. Han är medveten om priset. Alicia pratar bara om farmor och farfar samt sommarstugan. Så var hon bara fem månader gammal då hon senast upplevde en svensk november.

Som missionär vill man ge “segerrapporter”. Om allt fantastiskt som händer.. och sådant finns, men vi ser det kanske inte så tydligt just nu. Mentorsprogrammet fortsätter, men det är en bit kvar för att känna att det är etablerat. Teologiska seminariet arbetar med en ny struktur och söker stabilitet, men också där befinner vi oss i en fas av etablering som kostar på. Petter sitter  styrelsen och finns med i arbetet, men utan att kunna gå in för full, på grund av familjens situation.

Så nu i jultider, då mission lyfts upp på ett särskilt sätt inom Equmeniakyrkan, vore det roligare att berätta om framgång och förvandlade liv. Men samtidigt litar vi på de processer som Gud ger, och den förvandling som livet medför. Vi ser det kring oss, vi ser det i oss själva och vi lever i förundran över Guds trohet och den seger vi får ta del av. Och ännu starkare insikten att ett liv med Jesus inte är en styrkedemonstration att visa upp för andra, utan ett beroende av nåd och kraft i Honom.

Mörkret är tillfälligt, kommer alltid vara tillfälligt, för ljuset är starkare, och mörkret kan inte övervinna det! Den lilla ljuslågan på en tändsticka förtränger det mest becksvarta djup, och allt förvandlas. Så när vi firar jul så firar vi ljusets kraft, Jesu födelse och alltings förvandling.

Guds välsignelse!

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

Ljuset kommer åter

 

En spark i Jesu namn..

För två år sedan startade församlingen El Shaddai, där jag då tjänade som pastor, ett arbete med Taekwondo. En medlem bar en vision om att arbeta med barn och ungdomar, med värderingar och med evangelium. Arbetet fortsätter stabilt framåt och en del familjer har också hittat in i församlingen. En del av fokuset läggs på föräldrarna med föreläsningar om värderingar i hemmet. Och många föräldrar är nöjda med de resultat de ser i sina barn, när attityder förändras och barnen börjar ta ansvar på ett nytt sätt.

Förutom den inre förändring som vi ser i barnen är det också kul att se en sportslig utveckling. För ett tag sedan deltog några av barnen i en lokal tävling i Manta, med folk från hela provinsen. Fantastiska insatser. Av de åtta som var med togs fem guldmedaljer, två silver och ett brons. Och hela tiden med en positiv attityd mot motståndarna.

En av pojkarna, Job, deltog för första gången och lyckades vinna. När jag frågade honom hur det kändes att gå upp på mattan mot större killar sa han att han bara tänkte; ”Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft (Fil 4:13), och sedan gick jag in på kroppen med en gång så han inte skulle hinna utnyttja sin längd.” Handfast applicering av bibelordet alltså;)

Vår son, Natanael deltog också för första gången. Det räckte inte till seger, men han var nöjd och tycker Taekwondon är ett roligt avbrott från läxor.

Paz/Petter

Natanael i rött

Tränaren Miguel ger instruktioner

Job med guldmedaljen