Vi är hemma i vårt hus i Montecristi, sedan en vecka, efter en månad hemma i Sverige, med familj, vänner, sommarens magi, vila och lite arbete. Det är alltid omtumlande, förflyttandet av en liten familj som vår, dels rent praktiskt men framför allt känslomässigt omtumlande. Så plötsligt är vi i barndomens Labacka och badar fram tills sent på kvällen i solnedgången, o lika plötsligt tillbaka i ecuadoriansk vardag, men med massa läxor att ta ikapp. Vi känner det alla, barnen ännu mer.
Alicia sa vid något tillfälle innan vi lämnade Sverige att hon ville stanna. Nästa år kommer vi hemåt för en tid, och Alicia försökte få fram ett löfte att vi sedan inte åker tillbaka till Ecuador. Ändå stortrivs hon här, med skolan, leken, och oskiljaktiga kusinen Camila.
Natanael, i frustration över veckans intensiva arbete för att komma ikapp med läxor, utbrast att det vore bättre att inte åka till Sverige mer. Ändå älskar han tiden där, platserna, kusinerna, farmor och farfar. En frustration som inte bara handlar om praktikaliteter och några tuffa dagar med läxor.
Och det slår mig, i tankarna kring vad vi utsätter våra barn för, vad vi egentligen ger till dem, att vemodet är en gåva dem får. De får en kluvenhet, en ständig längtan bort, till ett annat land och en annan familj, som är hemma, också. Jag tänker på Lennart Hagerfors beskrivning av längtanslinjer som dras över världskartan i barnets sinne, som blir en del av självbilden och förståelsen av tillvaron. Som det ofta vore bättre att vara utan, men som också ger något gott.
Det vore enklare att stanna. Låta rötterna gräva sig djupare och bara kalla en vrå av världen för hemma. En definitiv flytt och sedan allt fokus på där man är vore smidigare. Jag tror inte det är så för oss. Vi har familjen både här och där och lever just nu ett privilegium att inte behöva bryta, men också vår förståelse av kallelse, och kallelsen pris. En del av priset är vemodet.
oss, fylla oss. Att allt ställts uppochner genom ett barns födelse för så länge sedan.
