Gudsförgäten men älskad

Det finns ett adjektiv i det svenska språket som fascinerar mig. Gudsförgäten. Alltså av Gud glömd. Det kanske inte är ett modeord i det sekulära Sverige, och det är förstås teologiskt komplicerat, idén om att Gud glömmer. Men ibland kommer ordet för mig, vid besök på vissa platser, i avkrokar där tiden inte verkar gå framåt.

Arbetet med Vingar till frihet (Alas de libertad) fortsätter framåt och båda Andrea och jag finns med. Projektet har snart pågått i tre år och det känns som att vi knappt har börjat. Det utvecklas hela tiden och drömmar om framtiden finns. Det är arbete och kontakter i stora sammanhang, med en av de största gymnasieskolorna i Manta, med cheferna för en av de stora tonfiskfabrikerna, med tätare samarbete med UNICEF och andra aktörer.. men också arbete i de små sammanhangen.

I förra veckan besökte Andrea och teamet en by som nog kan beskrivas som gudsförgäten. En liten by på landsbygden där bara ett fåtal kvinnor kom på samlingarna. Flera av dem kunde inte läsa, de fick aldrig möjlighet att gå i skolan. Onödigt, tyckte föräldrarna. En äldre kvinna berättade att hon misshandlats hela sitt vuxna liv, att hon fortfarande blev slagen av gubben hemma. Hon hade nedsatt hörsel på grund av de många slagen. Teamet hade med sig en advokat som tillsammans med dottern genast tog tag i situationen, för att göra en anmälan och se till att denna stackars kvinna ska få ett annat liv. Det kanske inte är så många år kvar men om de åren kan bli annorlunda så är arbetet värt det.

Contigo confianza är projektet inom Vingar till Frihet som riktar sig mot ungdomar, där ungdomar undervisar och arbetar med frågor om våld. Jag räknas som ung fortfarande 😉 och finns med och stödjer arbetet. Vi besöker regelbundet en av de stora gymnasieskolorna i Manta, men nu i veckan åkte vi till den lilla byn El Anegado för att besöka byskolan. De kulturella skillnaderna mellan stad och landsbygd märktes av, eleverna var blyga och inte så öppna i samtalen. Kanske också för att problemen är så stora och berör många, våld är vardag och skolan kämpar för att hinna med de situationer som de upptäcker, allt som pågår utanför skolan. Men vi ser resultat. Vi fick veta att en kvinna som var med på den kurs vi hade där för några månader sedan hade lyckats förändra sin situation och få slut på våldet hemma. Från en annan by fick vi höra att kvinnorna efter utbildningsveckan hade skapat ett chattgrupp på WhatsApp, för att skriva om någon av männen slår, så att alla kvinnor i byn kan skynda dit och skydda varandra. Lite i taget förändras världen och jag är övertygad om att Gud inte har glömt den värld och de människor han älskar.

»Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.« (Matteus 13:33)

Paz/ Petter

• 

• 

• 

Det nya Ecuador..

Under denna vecka var Andrea och jag tillsammans med teamet i Alas de Libertad, Vingar till frihet, på en utbildning som UNICEF ordnar i Manta. Kommunen har byggt ett nytt centrum för socialt arbetande organisationer där Alas också kommer ha mottagningstid. Vi är där från olika organisationer för att lära oss mer om psykologisk första hjälpen för att ge i möten med barn och ungdomar som varit med om något traumatiskt. Det är intressant undervisning och ett intressant sammanhang. Vi finns med som kyrka, tillsammans med organisationer som arbetar med våldsproblematik och utsatthet. Flera av dem arbetar med alla de flyktingar som kommer från Venezuela, och alla de fruktansvärda konsekvenser som finns i fråga om utnyttjande, övergrepp och prostitution. Som kyrka är vi på rätt plats, det är här vi ska finnas, som del i att arbeta för förändring.

Och förändringen behövs. Ecuador har de senaste två åren lidit av ett krig mellan de olika gängen, med stöd från utländska karteller, där allt handlar om att kontrollera drogmarknaden. Skjutningar har blivit vardag.

Jag har tidigare skrivit om de osäkra kvarter som ligger nedanför den gata vi bor på. I tisdagskväll hördes plötsligt torra, dova smällarna, inte riktigt lika skrälliga som vanliga smällare som barn leker med. Men det var såpass många, och så tätt, så det måste ju vara smällare.. Tyvärr var det inte så, två motorcyklar hade åkt förbi och skjutit en ung man med åtta skott. Han brukade klippa mig när han tidigare hade en barbershop, men tyvärr sysslade han inte bara med hårklippning. Det var några månader sedan han klippte mig senast, kampen i hans liv hade sabbat den legala verksamheten. När vi sågs brukade han säga att det var dags för förändring, han gick till kyrkan ibland, vi pratade om Jesus och vad livet borde vara, om hans ansvar för sina två döttrar och om att vara pappa.

Det kommer förstås närmare och skakar om oss, samtidigt känns det arbete som sker genom Vingar till Frihet och som kyrka än viktigare.

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” Joh 14:27

Hemåt igen..

En månad är inte mycket, i alla fall inte för att vara i Sverige på sommaren. Vi packar nu för att flyga hem mot Ecuador efter intensiva veckor av sommarstuga, familj, vänner, bröllop, läger, missionärskonferens och mycket mer. Tyvärr inte så mycket studier för barnen, för att hänga med i lektionerna hemma i Ecuador. Det är svårt när alla kompisar har sommarlov, så det blir lite att plugga ikapp när vi väl är hemma.

Hemma ja.. Ecuador ha haft en turbulent tid, som även svenska medier rapporterat om, med massiva protester mot regeringen och de höjda bensinpriserna. Landet var lamslaget under 18 dagar då vägar stängdes av. Folkmassor protesterade i Quito och mycket egendom förstördes innan man hittade en uppgörelse. Bensinpriset sänktes såpass mycket att de protesterande grupperna kunde se det som en seger men konsekvenserna av protesterna finns dock kvar. En pastorskollega nämnde igår, en vecka efter protesternas slut, att han ännu inte fått tag i gas till spisen.

Vi hoppas och ber för en lugnare tid för Ecuador med fokus på återuppbyggnad och stabilitet.

Paz/Petter

Solnedgång över Hjälmaren

Hemåt en sväng

Det är länge sedan vi skickade något nyhetsbrev, alltså de brev som vi mejlar ut och lägger upp på bloggen. Men nu är det dags. Tiden flyger ju som bekant och det är snart 9 månader sedan vi kom tillbaka till Ecuador. Månader av toppar och dalar. Säkerhetsläget är ett annat än när vi flyttade 2019, fler skjutningar och uppgörelser mellan gängen, och fler har det tufft, dålig ekonomi och svårt att få jobb. Ta med hela Ecuador i dina böner. 

Andrea var nyligen en vecka i Pedernales med teamet som jobbar med Vingar till frihet. Kommunen hade bett om hjälp i ett av de mest utsatta och farliga områdena, ett kvarter som  byggdes efter jordbävningen. Cirka 400 familjer i flerfamiljshus, tätt tillsammans. Och problematiken var överväldigande. Kvinnor i 30-års åldern bar på sina barnbarn och kom för att lyssna på undervisningen. Deras döttrar, ibland bara 13 år gamla, lämnar barnen för att försvinna med någon ny man. Pedernales har den värsta statistiken i Manabí gällande tonårsgraviditet. Även läkare var med och talade om preventivmedel, men där finns ett stigma, att preventivmedel bara används vid otrohet. Samtidigt är praxis att parrelationerna inte varar så länge, men det gäller att skaffa barn med varje partner för att kunna kräva försörjningsstöd. En 39-årig kvinna berättade att hon hade 12 barn och 7 barnbarn. Unga flickor som inte hade något hopp i ögonen, bara trötthet. Någon berättar att hon aldrig lekte som barn, att livet på barnhemmet bara var arbete. Efter en vecka i den miljön så var det skönt att kunna åka hem till vår trygghet, men med den tunga känslan att vardagen i Pedernales fortsätter, förhoppningsvis lite bättre för några.  

För Petters del fortsätter arbetet med mentorsteamet som utbildas på distans och arbetar inom varje distrikt. En hel del arbete går att göra via zoom, men de vanliga mötena behövs också. Helgen som gick innebar en resa till Chaco, den by där vi bodde för 10 år sedan, nedåt Amazonas. Fantastiskt att se de molnklädda kullarna och vulkanen Reventadors ständiga rökpelare, möta gamla vänner, samt de mentorer som  arbetar i området. Det blev ett kort besök för Petter, bara en natt, för att sedan åka tillbaka till Quito och predika i Santisima Trinidad, den största församling inom Pactokyrkan. Två gudstjänster med 800-1000 deltagare i varje. Men pandemin har påverkat, tidigare var det tre gudstjänster varje söndag. Petter har också fått fler uppgifter inom Manabídistriktet, bland annat med ungdomsgrupperna som också de är starkt påverkade av pandemin. Vi försöker göra någon skillnad och ibland känns det som att vi lyckas. 

Våra barn började det nya skolåret för en månad sedan. Nu äntligen är skolan enbart på plats, inte längre digitalt. Det är ett stort lyft, att de får träffa kompisar regelbundet. Saknade av Sverige finns där och nu nästa vecka ska vi åka till Sverige en sväng. Vi kommer vara hemma en månad för en del arbete och tid att träffa vänner och familj. Skolåret pågår som sagt här, så det blir en del att jobba i kapp när vi kommer tillbaka. Det är mycket känslor kring en hemresa men vi hoppas allt ska fungera och att våra barn ska fortsätta processa tillhörighet till de två hemländerna på ett bra sätt. 

Förhoppningsvis är vi med i gudstjänsten i Vintrosa den 12 juni, om jetlag tillåter, så om du är i närheten kom gärna förbi. 

Paz/ Andrea & Petter

Vulkanen Reventador i skymning

Världens finaste hatt?

Den lilla byn Pile, ca 40 minuter från Montecristi ut mot kusten, är känd för sin hattproduktion. Där görs de finaste hattarna, superfinos, som ibland kallas panamahattar (eftersom de blev kända då Roosevelt invigde Panamakanalen 1914 med en hatt från Montecristi på sig). De fina hattarna tar flera månader att tillverka, flertalet säljs vidare för några hundra dollar för att sedan säljas för stora summor. Upp till 25.000 dollar ska de absolut finaste kunna kosta, de som köps av Hollywood-skådisar och kungligheter.

I onsdags och torsdags var jag i Pile, inte för att köpa hattar utan tillsammans med en ny avdelning av Vingar av frihet, med fokus på ungdomar. Ett team med fem volontärer har börjat arbeta med ett pedagogisk material som genom samtal och lekar lyfter frågor om våld och övergrepp. En del beteenden ses som så vanliga, med förolämpande ord eller verbala trakasserier, att ungdomarna förvånas när de får veta att det betraktas som övergrepp och utmanas av att också agera för förändring. En liten skara samlades under dessa dagar, men vi vet att de ungdomarna bär med sig nya sätt att se på vardagen som de också kommer dela med flera.

Paz/ Petter

Mitt Colombia

För snart 19 år sedan flyttade jag till Colombia, ett spontant beslut som kom att förändra mycket i mitt liv. Först arbetade jag några månader på ett barnhem i Medellin och sedan gick jag en bibelskola i Cartagena. Gud rörde vid mig och den tiden har en speciell plats i mitt hjärta.

Nu äntligen fick jag möjlighet att visa ”mitt Colombia” för min familj. Efter en vecka i Pasto och Buesaco åkte vi till Medellin där vi under några dagar fick se en fantastisk stad. Så vänliga människor, fint att träffa familj också där, samt förstås besök på barnhemmet. Enith Diaz, föreståndaren, kämpar på och gör det omöjliga om och om igen, med få resurser. Det sägs att Colombia är stabilare idag, att de gamla problemen är förbi. Det politiskt motiverade våldet är kanske borta men det som drivs av drogkartellerna har ökat. Också idag flyr människor inom landet och barn tvingas växa upp utan föräldrar.

Sedan hann vi också med några dagar i Cartagena, full av historia och försäljare. Den bibelskola jag gick på finns kvar och har utvecklats betydligt, med ett stort hus för flera olika typer av skolor med ungdomar från hela världen. Nu är det ungdomar som knappt var födda när jag gick på skolan som är elever idag. O jag som nyss var där.. Vissa saker ger perspektiv på tidens gång.

På tal om tid som går, barnens sommarlov slutade idag och de är tillbaka i skolan där de har börjat 5:an och 8:an. Nu äntligen är skolan normal, med enbart undervisning på plats, efter två år av distansstudier. Vi hoppas att det ska bli en starkare känsla för våra barn av att komma i ett sammanhang och känna sig hemma. Trots att vi har varit här i Ecuador i snart åtta månader så har den processen tagit mer tid och energi än vad vi förutsåg.

Paz/Petter

Colombiansk påsk

Vi firar påsk i den lilla colombianska byn Buesaco, någon timma norr om Pasto. Byn sträcker ut sig på en bergskam, med floder på varje sida. En lugn pittoresk by där alla känner alla, lite som byn i filmen Encanto.

Här föddes min svärfar Silvio Vallejos och överallt träffar vi släkt. Jag är ”primo”, kusin, med massa människor och alla är glada att vi är på besök. Mina svärföräldrar är med på resan och vi besöker olika hus för att äta marsvin och allt möjligt annat. Barnen och jag har aldrig varit här tidigare, Andrea för mer än 20 år sedan.

Igår fick vi följa långfredagens tradition här i byn, en stor procession som katolska kyrka ordnar med olika helgonbilder och tända ljus. Halva byn deltog i vandringen medan andra halvan stod längst med huvudgatan och tittade. Stämningsfullt sätt att påminnas om Jesu död på ett kors. Nu är det dags att leta påskägg (svensk tradition) och imorrn får vi fira uppståndelsen, att livet vinner över döden.

Paz/ Petter

Silvio grillar marsvin

De tusen regnen

Vi är mitt i regnperioden här på kusten och det finns ett uttryck, ”abril, aguas mil”, som stämmer väl in. Det kommer skurar då och då, ibland ordentliga skyfall som kan hålla på en hel natt. Trots värmen det medför så är det en skön tid, allt växer och frodas.

Så är också känslan i flera av församlingarna vi finna nära, det är en tid av återhämtning efter pandemin och det sommarlov som just nu pågår innebär att alla församlingar ordnar aktiviteter för barn och ungdomar. Bibelskolor, teater, bakning och annat. En tradition värd att bevara och många i församlingen engageras, med iordningställande, undervisning, fikafixande och mycket mer.

Samtidigt finns det stora utmaningar. Ungdomsgrupperna har oftast minskat, det är inte lika självklart idag att man engagerar sig när det finns så mycket annat att göra. Också här lever ungdomar mer och mer via sina mobiler och ett ständigt flöde av möjligheter gör att det blir svårt att binda upp sig och fördjupa. Pastorerna här möter nya utmaningar i en alltmer sekulär tid, och ett viktigt arbete är att stödja i de förändringarna.

Mentorsteamet fortsätter samlas varannan vecka, online, för utbildning. Samtidigt har var och en i uppgift att börja arbetet i sitt distrikt och de rapporter vi får är positiva. Om vi lyckas hålla den planering som finns så kommer flertalet pastorer i Pactokyrkan få möjlighet till mentorsstöd redan i år.

Paz/ Petter

Teaterlektioner i La Victoria, Manta

Pactokyrkans årsmöte

Helgen som gick samlades Pactokyrkans ledarskap på kyrkans lägergård i Santo Domingo, för årsmöte och fest. Fest för att samfundet i år fyller 75 år i Ecuador och dessutom jubileum för 50 års samarbete med Sverige. Equmeniakyrkan representerades av våra två vice kyrkoledare, Karin Wiborn och Joakim Hagerius, som under en intensiv vecka fick se variationen i detta land; först en sväng ned i Amazonas djungel, sedan via Quito till årsmötet i Santo Domingo och till sist hem till oss i Montecristi, innan de flög hemåt från Guayaquil i måndags kväll.

Årsmötet fascinerar med en så direkt demokrati, där medlemmar vågar ifrågasätta, där samtalen ibland blir känsloladdade och där högt och lågt kan blandas – från spännande tankar om hur man skulle kunna sälja flera av samfundets fastigheter för att gör ett nytt koncentrerat campus, med gästhem, lägergård, kontor, seminarium m.m – till frågor om hur samfundsstyrelsen kan hjälpa till att driva in de två dollar i månaden som kvinnogrupperna i varje församling bör ge i ett visst distrikt. Allt inramat av den bredd av karismatik och kulturella uttryck som finns i de olika församlingarna. Idén om ett nytt campus kommer fortsätta behandlas av en kommitté innan ett beslut tas.

En glädje var att se de stabila inlägg i debatterna som flera unga ledare stod för, personer som tidigare drivit ungdomsförbundets arbete men nu börjar bli de starka ledarna i Pactokyrkan. Det finns hopp inför framtiden!

Glädjen att träffas ”på riktigt” var också påtaglig efter pandemins härjningar. De flesta församlingar vittnar om väldigt svåra tider och samfundet har gått på knäna ekonomiskt, men kämpar sig framåt i ovissa tider. Gud fortsätter leda och använda Pactokyrkan i Ecuador.

Paz/ Petter

Sommarlov

För sex månader sedan kom vi hit till Ecuador. Barnen kastades in i skolan, mitt i läsåret, och fick kämpa en hel del för att komma ikapp med spanska, engelska och matte. Dessutom har det mesta varit på distans, vilket komplicerar. Distansstudier kan vara bekvämt med det märktes efter ett tag att motivationen försvann och att den enda dagen i vecka då skolan var på plats blev en höjdpunkt. Nu för en vecka sedan började sommarlovet. (Här på kusten är sommarlovet i mars-april på grund av regnperioden.) Både Natanael och Alicia klarade slutproven bra och vi är stolta och imponerade. Bra kämpat!

Lagom till sommarlovet blir det också lite mer resande för oss. Nu i veckan kommer vår närmsta chef, Ulrika Morazán, och nästa vecka kommer flera av Equmeniakyrkans kyrkoledare. Kommande helg är det årsmöte för Pactokyrkan och de 50 årens samarbete med Sverige ska firas extra. Vi kommer finnas med och tolka en del, samtidigt som Mentorsteamet kommer ha en del arbete under årsmötet. Jag ser fram emot att äntligen träffa vänner som vi inte hunnit se, på grund av pandemin. Vi får ses som syskon, trots alla skillnader så hör vi ihop.

O mitt i all vardag och fix så finns tankarna förstås i Ukraina och det overkliga som händer. Nyheterna lyfter hela tiden situationen, men det är långt borta det händer och även om det är ett stående samtalsämne just nu så är det svårt för många att relatera. Idéen om skillnader människor emellan som till och med skulle motivera ett krig är absurd, och Jesu ord snurrar i tankarna; ”Alla är ni ett i Kristus”.

Vi ber för Ukraina samtidigt som vi försöker njuta av barnens ledighet.

Paz/ Petter