Smaken av hemma – Nyhetsbrev

”Päronets smak hade märkligt nog träffat vid den ömma punkt som heter hemlängtan. Han tänkte på bilen på Musana och på sin barnpojke. Han var ledsen för att han hamnat mitt emellan det främmande och det välkända, mellan den lockande framtiden och det kära förflutna. Nuet slets itu. Han längtade både framåt och bakåt. 

   Hela familjen böjde sig över brorsan som tuggade och grät. Han bad ändå att få en bit till. När han fick det tuggade och grät han ännu mer. Hans längtan blev en magnet som drog till sig hela familjens känslor. Vårt gemensamma öde fanns i de söta päronbitarna och i de salta tårarna. Vi satt på Madeira, på gränsen mellan nord och syd. Vi befann oss både geografiskt och kulturellt mitt emellan Kongo och Sverige, mellan våra hem på jorden, och vår längtan visste inte vart den skulle ta vägen. Den vände sig inåt och brände till inom oss.”

Texten kommer från Lennart Hagerfors senaste bok Inte hemma och beskriver en missionärsfamilj på väg till Sverige från Kongo. Och utan att göra alltför många jämförelser så visst finns en igenkänning när jag läser texten. Vi bor i Sverige sedan snart sex månader, vi trivs med livet, barnen gillar skolan och har nya kompisar. Men så plötsligt är det en smak, en lukt, ett minne som kommer upp, och känslorna kommer fram. Vi längtar hem, samtidigt som vi just nu är hemma.

Att ha ett hemmaår i Sverige innebär utmaningar. Allt blir lite tillfälligt och även om vi lägger fokus på nuet så flyger tankarna ibland iväg, bort mot Ecuador och kommande resa. Det går trots det ganska bra att känna att just nu är vi här och passar på att göra det vi kan. Under sommaren har vi fyllt på med framtida barndomsminnen i stugan och runt om i landet, och nu när hösten börjar så lägger vi energin på de uppgifter vi har. Barnen går in med all kraft i fotbollsträningar och scouter, vi finns med i Equmeniakyrkan i Vintrosa och försöker bidra. I arbetet brottas vi med tanken; vad har vi med oss från Ecuador? På vilket sätt kan kyrkan i Ecuador välsigna genom oss?

Del av våra tjänster handla också om att besöka olika församlingar och inspirera om mission. Vi har ganska fullt inför hösten och vintern, nedan kommer en liten lista om någon finns i närheten och vill träffa oss. Det blir ganska lätt ett fokus på landet och det lite exotiska med att bo på andra sidan jorden (om det fortfarande är det?) men utmaningen vi står i är att tänka missionellt och inspireras av varandra, som samfund. Hur förmedlar vi det? Hur växer vi tillsammans? Sommarens debattinlägg i Sändaren, av Gösta Stenström, väcker tankar. (Kort sammanfattat: Equmeniakyrkan tappar bort det fokus på internationell mission som SMK stod för). Från olika håll hör jag liknande tankar. Men problemet kanske inte är Equmeniakyrkans struktur i sig, utan en generationsfråga där en äldre generation har en självklarhet i idén om mission, medan en yngre generation inte har det. Kyrkans globala identitet tappas bort i ett ständigt flöde som uppmanar till givande och engagemang, från alla möjliga håll. Men kyrkan står för ett syskonskap och kyrkans struktur, med frivilligt engagemang och en sund etik (som de flesta lever efter), ger en effektiv apparat för världsförvandlande verksamhet. Det är coolt. 😉

Det är viktigt att låta internationell mission förvaltas och gestaltas på attraktiva sätt, om och om igen. Om mission bara handlar om exotisk kultur  och annorlunda mat blir det väldigt litet. När vi hittar sätt att leva kyrka tillsammans blir det svindlande stort. Den längtan bör förstås uttryckas också i budgetfrågor och val av ledare för vårt samfund. En ständig uppmaning från oss, för er som så vill, är att stödja genom regelbundet givande. Här finns en länk för det.

Vi tar tacksamt emot fortsatta böner, det finns dagar även här i Sverige då vi absolut behöver dem.

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

 

9547ab6b-a422-41ec-8310-a842cba2a4ee.jpg

Förvirrade missionärer (Foto: Alicia)

 

Tour of ´2019-20 😉

8/9 – Lambohovskyrkan Linköping

21-22/9 – Tullbrokyrkan Falkenberg

5/10 – Fördjupningsdag om Ecuador, Vintrosa. (Mer info här)

12/10 – Regionsfest Karlskoga

13/10 – Tunadalskyrkan Köping

10/11 – Equmeniakyrkan Hallsberg

24/11 – Missionskyrkan Linköping

8/12 – Lekebergskyrkan Fjugesta

22/12 – Bodakyrkan Borås

26/12 – Vasakyrkan Örebro

29/12 – Betaniakyrkan Örebro

5/1 – Missionskyrkan Värnamo

6/1 – Equmeniakyrkan Smålandsstenar

12/1 – Bäcksjökyrkan Östansjö

18-19/1 – Björkbackskyrkan Örbyhus

26/1 – Equmeniakyrkan Kungälv

1/2 – Missionskyrkan Järnforsen

2/2 – Missionskyrkan Vrigstad

16/2 – Missionskyrkan, Fors eller Olivehällskyrkan, Strängnäs (?)

1/3 – Missionskyrkan, Fors eller Olivehällskyrkan, Strängnäs (?)

15/3 – Hagakyrkan Örebro

Categories: Mission, Nyhetsbrev, Sverige | 1 kommentar

Den sista snön. Nyhetsbrev mars 2019

Ett snöblandat regn faller och kylan tränger sig igenom jackor och mössor, det är som att ingenting skyddar. Men snart kommer våren, sägs det. Det är naturligtvis inte Ecuadors Stillahavskust som bjuder på detta väder, utan Närkeslätten i mars.

Vi är hemma i Sverige sedan en vecka, efter att ha avslutat vår tid i Ecuador, för denna gång. Den sista tiden har fyllts av packande och fixande, samt den känslomässiga process det innebär att flytta. Natanael har haft några månader av sorg inför avskeds från kompisar, medan Alicia glatt har sett fram emot svensk sommar med farfar och farmor. Olika förståelse av vad förändringen innebär. Dock är de båda ganska nöjda efter denna första vecka, de första skoldagarna har fungerat bra. Eftersom det är första gången de går i svensk skola så kommer de under året gå i ettan och fyran. Alicia får flytta upp en årskurs sett till sin ålder. Hemma i Ecuador hade de precis avslutat ettan och fyran, så lite missnöjda är de. Men skolsvenska kommer kräva sin instas, och för att de inte ska tappa jämfört med kompisarna i Ecuador så har vi köpt med skolböcker i diverse ämnen, så att återkomsten till Ecuador ska fungera.

Vi kommer bo i Latorp, strax utanför Örebro, Petter kommer arbeta i grannbyn Vintrosa, som pastor i Equmeniakyrkan. Förra hemmaåret bodde vi i Vintrosa och var med i församlingen, så det är lite som att komma hem. Vi båda kommer också arbeta med Equmeniakyrkan nationellt med missionsinformation, så hör av dig om din församling vill ha besök. Just den biten, att få berätta om det vi arbetat med och försöka förmedla Guds tanke med mission är en utmaning. Internationell mission, eller transkulturell mission, är ett sätt som Gud använder för låta kyrkan vara sammanbunden, som en enda kyrka i världen. Vi är olika men vi hör ihop. I mötet förstår vi det, i mötet förstår vi lite mer vad kyrkan är, och i förlängningen, vem Gud är. Men hur sätter man ord på det? När nationalistiska vindar blåser måste dock kyrkan vara trogen sin globala internationalistiska identitet.

Tanken är att stanna i Sverige under ett drygt år och inför sommaren 2020 återvända till  Ecuador. Vi vet ännu inte vilka uppgifter vi kommer gå in i, men vi hoppas kunna arbeta mer lokalt, förhoppningsvis i Manabi där vi bodde under de senaste fyra åren. Arbetet men nationella kyrkan i Ecuador har kostat på, alla resor, sammanträden och problem har gett smällar som gör att tiden här i Sverige blir en välbehövlig paus. Be gärna för Guds ledning i allt som kommer. 

Paz/ Andrea, Petter, Natanael & Alicia

IMG-2783.JPG

Categories: Barnen, Nyhetsbrev, Sverige | 2 kommentarer

Höstens mörker och ljusets kraft. Nyhetsbrev

Vänner! Hösten har haft sitt mörker, även här under ekvatorns sol. Andrea har kämpat med olika symtom av utbrändhet de senaste månaderna. Andrea lämnade styrelsen för FACE i somras, hon har haft vissa uppgifter men kunnat ta det betydligt lugnare. Ett år som ordförande, i en kultur där det är svårt att vara kvinna och chef, har kostat, mer än vi förstod. Visst finns det andra bitar som spelar in också. Relaterat till stress har hon också haft problem med magen och nu förra veckan blev hon opererad för gallsten. Hon mår bättre, på alla sätt, och vi är tacksam för möjligheten att hon kunnat ta tid till vila och återhämtning. Samtidigt ser Andrea tydligare den svåra situationen för människor i vår närhet, där en del genomgår liknande situationer men helt utan förståelse från arbetsgivare och familj.

Hela vår familj har gått lite på sparlåga denna tid. För Petters del har det varit svårt att resa och en hel del av arbetet kräver resor till Quito och andra delar av landet. Vissa saker kan lösas via Skype, men inte allt. Men prioriteten är förstås familjen, och eftersom även våra barn har känt av tröttheten och stressen, så har tiden tillsammans varit viktig.

IMG-0286.JPG

Kombinerat med allt detta ligger tankarna om Sverige. I mars kommer vi flytta hem, för att göra ett hemmaår. Sedan, om allt faller på plats, åker vi hem till Ecuador igen, för en ny period av arbete. Så ser det ut preliminärt. Inför flytten finns alltid en oro, hos oss som föräldrar och ännu tydligare än tidigare hos Natanael, 9 år. Han är medveten om priset. Alicia pratar bara om farmor och farfar samt sommarstugan. Så var hon bara fem månader gammal då hon senast upplevde en svensk november.

Som missionär vill man ge “segerrapporter”. Om allt fantastiskt som händer.. och sådant finns, men vi ser det kanske inte så tydligt just nu. Mentorsprogrammet fortsätter, men det är en bit kvar för att känna att det är etablerat. Teologiska seminariet arbetar med en ny struktur och söker stabilitet, men också där befinner vi oss i en fas av etablering som kostar på. Petter sitter  styrelsen och finns med i arbetet, men utan att kunna gå in för full, på grund av familjens situation.

Så nu i jultider, då mission lyfts upp på ett särskilt sätt inom Equmeniakyrkan, vore det roligare att berätta om framgång och förvandlade liv. Men samtidigt litar vi på de processer som Gud ger, och den förvandling som livet medför. Vi ser det kring oss, vi ser det i oss själva och vi lever i förundran över Guds trohet och den seger vi får ta del av. Och ännu starkare insikten att ett liv med Jesus inte är en styrkedemonstration att visa upp för andra, utan ett beroende av nåd och kraft i Honom.

Mörkret är tillfälligt, kommer alltid vara tillfälligt, för ljuset är starkare, och mörkret kan inte övervinna det! Den lilla ljuslågan på en tändsticka förtränger det mest becksvarta djup, och allt förvandlas. Så när vi firar jul så firar vi ljusets kraft, Jesu födelse och alltings förvandling.

Guds välsignelse!

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

IMG-0318.JPG

Ljuset kommer åter

 

Categories: Ecuador | 5 kommentarer

En spark i Jesu namn..

För två år sedan startade församlingen El Shaddai, där jag då tjänade som pastor, ett arbete med Taekwondo. En medlem bar en vision om att arbeta med barn och ungdomar, med värderingar och med evangelium. Arbetet fortsätter stabilt framåt och en del familjer har också hittat in i församlingen. En del av fokuset läggs på föräldrarna med föreläsningar om värderingar i hemmet. Och många föräldrar är nöjda med de resultat de ser i sina barn, när attityder förändras och barnen börjar ta ansvar på ett nytt sätt.

Förutom den inre förändring som vi ser i barnen är det också kul att se en sportslig utveckling. För ett tag sedan deltog några av barnen i en lokal tävling i Manta, med folk från hela provinsen. Fantastiska insatser. Av de åtta som var med togs fem guldmedaljer, två silver och ett brons. Och hela tiden med en positiv attityd mot motståndarna.

En av pojkarna, Job, deltog för första gången och lyckades vinna. När jag frågade honom hur det kändes att gå upp på mattan mot större killar sa han att han bara tänkte; ”Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft (Fil 4:13), och sedan gick jag in på kroppen med en gång så han inte skulle hinna utnyttja sin längd.” Handfast applicering av bibelordet alltså;)

Vår son, Natanael deltog också för första gången. Det räckte inte till seger, men han var nöjd och tycker Taekwondon är ett roligt avbrott från läxor.

Paz/Petter

Natanael i rött

Tränaren Miguel ger instruktioner

Job med guldmedaljen

Categories: Ecuador | 1 kommentar

Pactokyrkan och skilsmässan

Nu i oktober genomfördes en väldigt lyckad och uppskattad symposium med vårt samfunds pastorer. Dr Steven Chester från North Park Theological Seminary var inbjuden för att ge bibliska perspektiv på skilsmässa och nytt äktenskap. Vi i pastorsrådet var ganska spända inför samlingen, eftersom Pactokyrkan i Ecuador, liksom de flesta protestantiska kyrkor i Latinamerika, har, generellt, en konservativ hållning. Om man generaliserar kan man ibland se denna hållning utan djupare reflektion, mer att man ”köper paketet” . Samtidigt har nog alla hamnat i situationer då man ser att man inte kan uppmuntra parterna att fortsätta tillsamman, framför allt vid upprepad misshandel. Den diskrepansen är viktig att fundera kring, och se sätt att stödja och rädda enskilda människor utan att som pastor se sig själv som kättare, om man inte följer Bibelns ord, enligt den gängse normen.

Dr Steven Chesters undervisning var inte liberal i frågan, men sunt biblisk, och öppnade för behovet att se sin tid och med bibliska principer möta situationer idag. Det var mycket uppskattat, även av de pastorer som nog kan räknas till de hårdast konservativa. Inga normerande beslut togs, utan frågan får fortsatt vara öppen för tolkning. Det är nog det sätt man kan hantera en så komplex fråga, att låta mångfalden inom teologisk tolkning få finnas. Jag tänker att det är sunt för vårt sammanhang, även om vi tycker olika så bör respekten finnas. Pastorsrådet kommer nog få fortsätta se varje enskilt fall, om det handlar om pastorer, och fortsätta de ganska tuffa diskussionerna som ibland uppstår.

Idéen är att fortsätta med teologiska samlingar på detta sätt, i alla fall någon gång per år, och i det få se våra pastorer växa i sin reflektion. I seminariestyrelsen kunde vi konstatera att behovet är stort, då verkligheten är att vissa pastorer har gedigna utbildningar med andra har gått från lekmannatjänst till pastorsrollen utan formell utbildning.

Paz/Petter

Categories: Ecuador | Lämna en kommentar

Att så vemod

Vi är hemma i vårt hus i Montecristi, sedan en vecka, efter en månad hemma i Sverige, med familj, vänner, sommarens magi, vila och lite arbete. Det är alltid omtumlande, förflyttandet av en liten familj som vår, dels rent praktiskt men framför allt känslomässigt omtumlande. Så plötsligt är vi i barndomens Labacka och badar fram tills sent på kvällen i solnedgången, o lika plötsligt tillbaka i ecuadoriansk vardag, men med massa läxor att ta ikapp. Vi känner det alla, barnen ännu mer.

Alicia sa vid något tillfälle innan vi lämnade Sverige att hon ville stanna. Nästa år kommer vi hemåt för en tid, och Alicia försökte få fram ett löfte att vi sedan inte åker tillbaka till Ecuador. Ändå stortrivs hon här, med skolan, leken, och oskiljaktiga kusinen Camila.

Natanael, i frustration över veckans intensiva arbete för att komma ikapp med läxor, utbrast att det vore bättre att inte åka till Sverige mer. Ändå älskar han tiden där, platserna, kusinerna, farmor och farfar. En frustration som inte bara handlar om praktikaliteter och några tuffa dagar med läxor.

Och det slår mig, i tankarna kring vad vi utsätter våra barn för, vad vi egentligen ger till dem, att vemodet är en gåva dem får. De får en kluvenhet, en ständig längtan bort, till ett annat land och en annan familj, som är hemma, också. Jag tänker på Lennart Hagerfors beskrivning av längtanslinjer som dras över världskartan i barnets sinne, som blir en del av självbilden och förståelsen av tillvaron. Som det ofta vore bättre att vara utan, men som också ger något gott.

Det vore enklare att stanna. Låta rötterna gräva sig djupare och bara kalla en vrå av världen för hemma. En definitiv flytt och sedan allt fokus på där man är vore smidigare. Jag tror inte det är så för oss. Vi har familjen både här och där och lever just nu ett privilegium att inte behöva bryta, men också vår förståelse av kallelse, och kallelsen pris. En del av priset är vemodet.

 

IMG-7862

Categories: Barnen, Ecuador, Familj och vänner, Sverige | 3 kommentarer

Fosterlandet..

Vi sitter på flygplatsen i Guayaquil och ska strax gå ombord planet mot Europa, mot Sverige, mot svensk sommar. Ett välkommet avbrott för oss alla och även om arbetsrytmen för Andrea och mig har varit lugnare den sista tiden så är det fint med semester. För Natanael och Alicia är det laddad, med den magi som dessa resor innebär, även om deras väskor är fyllda med skolböcker. Läsåret på kusten i Ecuador sammanfaller inte med det svenska läsåret, så en månads frånvaro innebär mycket plugg hemma.

Vi kommer ha några grejer kopplade till arbetet, med församlingsbesök etc, men ganska mycket ledigt också. Så hoppas vi att det otroliga väder som alla pratat om håller i sig, för även om vi har väldigt mycket sol här så är ju den ”svenska” solen speciell:)

Paz/Petter

Categories: Ecuador | 2 kommentarer

Till jordens yttersta gräns! (Kom och hälsa på!)

Maj går mot juni och skolan, jobbet, livet går på högvarv. Och här sitter vi, i universums centrum, där allt händer. Så känns det ju, ”jag är universums centrum, och det är du också”, som någon sa. Men samtidigt så långt ifrån de flesta av er som läser detta. Nåväl, det som för oss är centrum är för er periferi, eller, med bibliskt språkbruk, jordens yttersta gräns, typ. Och just så heter en missionsutbildning som Equmeniakyrkan tillsammans med Södra Vätterbygdens Folkhögskola ordnar under kommande läsår. Det handlar om fem träffar på folkhögskolan i Jönköping och en resa i början av 2019 som preliminärt går till just Ecuador, vårt centrum. Så titta på det, och varmt välkommen hit om det passar!

https://equmeniakyrkan.se/till-jordens-yttersta-grans/

Du kan via denna länk anmäla dig till kursen, senast den 15 juni.

 

Vi kommer dock träffa en del av er redan nu i sommar, då vi kommer finnas i Sverige från mitten av juli till mitten av augusti. Ni andra får komma hit och hälsa på;)

 

Paz/ Petter

Categories: Ecuador | Lämna en kommentar

Sommarlovets sista dag..

Regnperioden på Ecuadors stillahavskust går mot sitt slut, och i år har vi haft en lugn regnperiod. De tidigare åren vi har bott här har inneburit översvämningar, zika, chicunguña och andra myggburna sjukdomar, men i år har det regnat vid få tillfällen, värmen är nästan behaglig och de få mygg som cirkulerar bär inga sjukdomar.

Regnperiod innebär sommarlov på kusten, ett sommarlov som nu är slut. Natanael började fjärde klass häromdagen och Alicia har börjat första klass. Hon fyller fem nu i juni, men enligt skolsystemet här är det alltså dags att börja ettan. Vi förstår inte vad som hände  med tiden.

Barnens lediga månader har för oss inneburit att de har kunnat följa med på en del av våra resor. Vi gjorde en arbetsresa, kombinerat med lite semester, under två veckor i början av mars. Quito och andra städer i bergen, men också en sväng till Amazonasområdet, till Chaco där vi tidigare bodde och till Tarapoa, där morfar har arbetat som pastor under drygt två år. Nu har de dock lämnat över det ansvaret till en ny pastor och äntligen flyttat hem till Montecristi, för några veckor sedan.

När vi hade med barnen på resan besökte vi det barnhem i Cayambe som stöttas av FACE (Stiftelsen för samhällsutveckling som Andrea leder). Det var starkt att se det arbete som har gjorts, och möta de barn som har tagits om hand, ditskickade av rättsväsendet eftersom deras familjer inte fungerat. Alicia och Natanael var berörda, glada att få se vad mamma jobbar med men också med många frågor om varför världen är som den är.

IMG-7427

Antizana

Vi kunde också vara med på 20-års jubileet för skolan Francisco Aigaje, uppe i bergen i en indianby utanför Cayambe. Det är en skola som fått mycket stöd från Sverige och som gör ett  viktigt jobb. Stor fest med mycket mat, båda våra barn åt upp de marsvin som serverades:)

IMG-7428

Indiankvinnor som sjunger i kör

Mycket av vårt arbete idag handlar om resor till framför allt Quito och diverse möten där, men vi finns också med och stöttar församlingar och pastorer här i Manabi. En gång i månaden har vi ordnat en ungdomsgudstjänst hemma hos oss, med ungdomar från de båda Pactoförsamlingarna som finns i Montecristi. Ett lite annorlunda upplägg för vår kontext, med dialogpredikan och öppenhet för frågor och diskussion, samt riktigt gott kaffe. Just att få bidra till en djupare reflexion hos ungdomar känns angeläget, då evangeliska kyrkan ibland bara ger de färdiga svaren.

Vi har också fått minnas jordbävningen som drabbade kusten den 16 april 2016. Nu på tvåårsdagen var vi med på en minnesstund som kyrkan i Manta ordnade för de personer som drabbades värst, med mänskliga och materiella förluster. Flera familjer finns nu med i projektet Den gode Samariern, som handlar om småföretagande, med starkt stöd från kyrkans team.

Och visst är livet annorlunda för oss alla, även om vi inte drabbades direkt. Nu ikväll skakade det till igen, och även om de små skalven ska vara bra, eftersom spänningar i jordskorpan släpper, så blir det lite svårare att somna.

IMG-7426

Natanael

Så tack för att ni tänker på/ber för oss.

Abrazos// Alicia, Natanael, Andrea & Petter

Categories: Ecuador | 2 kommentarer

Årsmöte och syskonskapets sammanhållande kitt

Pactokyrkans 70:e årsmöte gick av stapeln under helgen, som vanligt på kyrkans lägergård i Santo Domingo. Med god uppslutning kunde ett relativt lugnt årsmöte genomföras. Viss kritik mot den nuvarande ordföranden, Franklin Riera, lyftes fram, men kunde också klaras ut på bra sätt. Och vissa bitar i kritiken mot föregående administration skapade spänningar, men förståelsen av att vara kyrka manar hela tiden mot enhet. Det finns ofta heta känslor, men också en djup förståelse av syskonskap som imponerar.

Pactokyrkan fortsätter ställas inför legala problem med de många förändringar som Ecuador genomlever. Bland annat innebär samfundets storlek, med ca 350 anställda, att ett visst antal av de anställda enligt lag ska vara funktionsnedsatta, samt att kyrkan ska ha tillgång till dagis för de anställdas barn. Det hade varit smidigare om alla arbetade på samma plats, men nu handlar det om ca 80 olika platser runtom i landet, och en pastorsroll som begränsar vem som är lämplig. Lagens krav gör ju knappast att det bara är att byta ut en pastor mot en annan människa. En möjlig lösning som vi ska titta vidare på är att varje enskild kyrkan får juridiskt ansvar, med egen juridisk person. Men också i så fall finns nackdelar.

Lördagskvällen innebar ordination, där Pablo Velasquez, Washington Armas, Eduardo Guaman och Alberto Zuñega blev ordinerade. Av de åtta som började processen för ett år sedan blev fyra klara. Jag hoppas kunna jobba vidare med de andra fyra under detta år.

Andrea presenterade FACEs (kyrkans sociala stiftelse) arbete och många var glada att få veta lite mer om allt det som FACE gör, där barnhemmet i Cayambe är det som tar mest tid och ansträngning just nu.

Så vi är nöjda med helgen och ser fram emot vad som nu kommer.

Paz/ Petter

Categories: Ecuador | 2 kommentarer

Blogga med WordPress.com.