La bala

Lördagsmorgon i Montecristi, fortfarande en sval bris från Montecristiberget och jag tänker på Calle 13s låt La bala, en låt som beskriver det meningslösa och ibland slumpmässiga resultatet av ett avfyrat vapen.

Våld är alltid närvarande i nyhetsbevakningen, naturligtvis, men vissa veckor känns det mer påtagligt. Skjutningar i Sverige, Einárs död, våldsdåd i Norge. Ecuador är inget undantag, snarare tvärtom. I veckan utlyste Ecuadors president Guillermo Lasso undantagstillstånd under 60 dagar då polis och militär ska få mer makt att visitera och söka efter kriminella, efter turbulenta tider mellan de olika gängen där en ohygglig massaker på ett av Guayaquils fängelser sticker ut.

Grunden är drogerna och Ecuadors roll som del i logistiken. Även om inte så mycket produceras i landet så går mycket av grannländernas produktion via Ecuador vidare norrut. Manta, den stad vi bor bredvid, sägs bygga en hel del på denna handel. Under pandemin, när restauranger och hotell gick i konkurs, så köptes många snabbt upp för omstartat mitt under lockdowns och frusen omsättning. Ett bra sätt att tvätta pengar?

Vi bor vid foten av Montecristiberget som med sina 443 meter blickar ut över Stilla Havet. En vackert utsikt som var värd den dryga timma det kunde ta att klättra upp. Men sedan några månader tillbaka så är berget stängt, militären har upprättat en radarspaningsstation högst upp så nu är det ett skyddsobjekt. Det kom som en nyhet för alla och skapade en hel del protester, men tydligen var det redan förhandlat och klart med Montecristis borgmästare.

Om militären gör sitt jobb kan det dock vara värt det tänker jag. På andra sidan berget, bortom Los Bajos, finns fina raka vägar där små plan kan lyfta och landa utan att upptäckas. På några av dem har hinder ställts ut för att försvåra. Ibland hör vi surrandet när de beger sig norrut.

Trots allt detta så är vårt område förskonat, anser dem jag pratar med. Guayaquil och Quito, de stora städerna, är hårdare drabbade. Manta är lugnare än på länge, sägs det. Och vi är lugna, livet flyter på som vanligt för de flesta.

”Vanligt” är förstås inte bra eller lugnt för alla, eftersom våld inte bara handlar om kulor som trasar sönder. Alas de Libertad fortsätter sitt arbete och vi imponeras av vad de gör. I veckan åkte vi till Anegado utanför Jipijapa, en liten by där ledande politiker hade samlat representanter för fler små byar runtikring. Under fyra dagar delades undervisning om våld, om den kultur som fostrar till våld och om hur man rent konkret polisanmäler och lämnar en relation som dödar. Jag var med sista dagen och slogs av den tacksamhet som flera uttryckte, att deras ögon hade öppnats och att de ville kämpa för en förändring i varje familj. Kanske är det där som den största möjligheten finns för en förvandlad värld.

Paz/ Petter

Vingar av frihet – på fältet

Den här veckan var jag med Alas de Libertad (Vingar av Frihet) i San Juan de Manta, en del av Manta med mycket fattigdom, kriminalitet och våld. Vi arbetade tillsammans med Mantas kommun för att ge undervisning om våld i nära relationer. Av ett katolskt kloster fick vi låna utrymme för att bjuda in de boende. Trots de stora behoven var det få som kom för att lyssna, men några samlades, bland dem flyktingar från Venezuela och till och med en ung kille, vilket inte är så vanligt.

Vi pratade om förebyggande arbete mot våld mot kvinnor. Det som gjorde stort intryck på mig var att höra unga tonåringar prata om problemen som finns i skolan, till exempel att nya elever får räkna med mobbing under ett års tid, som en invigningscermoni. Vi visade bilder från ”terror-galleriet”, bilder från nyheter i Ecuador om kvinnor som blivit misshandlade och dödade. Alla var berörda. I slutet sa en av de unga flickorna att med allt hon hade lärt sig så vill hon hjälpa sina kompisar.

Idag samlas hela teamet hemma hos oss för planering och uppföljning. Våra missionärskollegor Gunilla och Pepe är här på besök så de deltar också. Gunilla har sedan starten av projektet funnits med som handledare och mentor.

Det är fantastiskt att se att något som vi började planera och drömma om tillsammans med Paola för mer än fyra år sedan ger bra frukt idag.

//Andrea

(Samtliga personer på bilderna har godkänt publicering på sociala medier)

När det svåra blir ett verktyg..

Pandemin har drabbat oss alla, hela världen, på olika sätt. Men det blir påtagligt att ett land som Ecuador har drabbats hårdare än Sverige, generellt sett. Fler döda, flera i vår närhet har lämnat oss, och ekonomiska smällar på en helt annan nivå. Mängder av enkla små lunchrestauranger och kiosker har dykt upp, människors försök att hitta en ny inkomstkälla. Konsekvensen av den hårda konkurrensen blir att få kan leva på det lilla de tjänar. 

Även kyrkan har drabbats genom hårda restriktioner och nedstängningar under vissa perioder, men ofta varit duktig på att hitta digitala lösningar, även i små församlingar. De sista veckorna har vi besökt flera av Manabi-distriktets församlingar, och i några möter vi fullsatta kyrkor. I en del är det nödvändigt att boka sin plats i förväg, eftersom ett visst avstånd mellan stolarna forfarande gäller. Visst går det att lovsjunga med munskydd på. Just självklarheten att söka sig till kyrkan även i svåra tider inspirerar. För en del blir säkert pandemin en ursäkt till långledigt från kyrkligt engagemang, men för de flesta är tron på Gud med en vacker självklarhet kopplad till församlingens gemenskap.

I Guds händer kan ondska och djävulskap vändas till något gott, för en del har pandemin inneburit en positiv förändring, då tid med familjen blivit viktigare. En annan bild av denna Guds kraft fick jag i söndags då jag besökte gudstjänsten i den lilla församlingen i Jipijapa. Det är en församling som gått upp och ned i medlemstal, ibland samlas många och efter en tid så få så att det verkar som att de skulle behöva lägga ned verksamheten. Nu fanns drygt 20 personer på gudstjänsten, en stor ökning mot vad jag såg för några år sedan. De som tillkommit var framför allt från Venezuela, flera familjer som flytt från den ekonomiska och politiska oron de levt med där. I Venezuela tillhörde de samma kyrka, när de flyttade till Ecuador så flyttade dem tillsammans till samma stad och gav liv i samma lilla kyrka. Det finns en speciell glädje i sådana sammanhang, tron är central och har verkligen burit genom det svåra.

Paz/ Petter

• 

Kontrasterna..

Två veckor hemma. Huset är inte längre ett kaos, det som behövde målas om är klart, ett innertak har tillkommit, förvarade kläder och lakan har tvättats, damm har dammsugits, hushållsmaskiner som inte gillade två och ett halvt års vila har lagats eller bytts ut. Kylskåpet var vi tvungna att köpa nytt, men till skillnad mot Sverige så är det fortfarande möjligt att laga apparater här, utan att det blir dyrare än att köpa nytt. Fantastiskt ur ett hållbarhetsperspektiv. Nu är hemma hemma igen. 

Ecuador benämns ibland som kontrasternas land. Natur, kultur, traditioner och livsvillkor. Överallt finns kontrasterna. Det blev tydligt illustrerat nu i veckan, då vi mellan städande och fixande har försökt hinna med lite annat. En av kvällarna besökte vi vänner strax söder om Manta, i ett av de muromgärdade lyxkvarter som byggs. Ett nybyggt hus i mångmiljonklassen (i ett land där det fortfarande är billigt att bygga) med perfekt design i varje detalj. En bris från Stilla Havet, 200 meter bort, svepte in över lugnet i detta lilla paradis för företagsledare, politiker och höga chefer. 

Kvällen efter så åkte jag med min svåger Walter till Jaramijó, en liten fiskeby strax norr om Manta. Vi hade med saker hemifrån oss som blivit över, madrasser och kläder för att ge bort. Också nu ett hus cirka 200 meter från havet, med en liknande utsikt, samma bris. Men det var också enda likheten. Ett fattigt kvarter där nyfikna människor tog emot oss, barn överallt. Walter finns med i ett arbete som en kyrka driver i kvarteret, med alfabetisering och stöd på olika sätt. Männen i byn fiskar men det är svårt att klara ekonomin. Det nappar för dåligt och det som fångas blir uppköpt alltför billigt. Dessutom förekommer det att väpnade ligor attackerar ute till havs för att ta båtmotorer eller fångsten. 

En äldre kvinna berättade om hur hennes man drunknat i havet några år tidigare, hur dottern som var med på den lilla båten aldrig blev sig själv igen. Men livet måste fortsätta, med stöd av grannar och vänner. Visst har kyrkan en roll att spela. 

Paz/ Petter 

• 

• 

• 

En intensiv vecka

För en vecka sedan landade vi i Ecuador, efter två och ett halvt år i Sverige. På ett sätt så länge, samtidigt som allt känns som vanligt så snabbt. Tidsperspektiv blir så förvirrande vid flyttar, när man flyttar hem igen. Jag borde ha vant mig, men det faccinerar varje gång.

Och visst känns det som hemma, att få möta familjen, mormor och morfar, vara tillbaka i vårt hus med alla hundarna som verkar känna igen oss. Encebollado till frukost, den svala vinden från Montecristiberget på kvällarna, värmen på dagarna som vi upplever som kvävande dessa första dagar. Ljudet från hundar och trafik på nätterna. De långa köerna för att ordna saker som i Sverige skulle ha varit klara efter några snabba klick på en hemsida. En del är sig likt, men det är samtidigt ett land som har förändrats, pandemin har effektiviserat vissa saker, och skadat andra. Fler är utan jobb, antalet unga killar som vill tvätta bilens framruta vid rödljusen har mångdubblats.

Våra barn är i processen att börja på sin gamla skola igen. Skolans tester för att se deras kunskapsnivå visar att studierytmen här är betydligt högre. Det kommer bli några tuffa månader för att komma ikapp och vänja sig, men glädjen över att träffa kusiner och kompisar hoppas vi kan väga över det som kan bli jobbigt.

Några dagar till är vårt fokus att komma i ordning, måla om några rum i huset och packa upp. Jag har träffat distriktets pastorer men inte kommit in i arbetet ännu. Planeringsmötena börjar bokas in, men först ska vi landa ordentligt.

Paz/ Petter

50 år i Ecuador

Den 1 september 1971 kom de första svenska missionsarbetarna/medarbetarna till Ecuador för att bo och arbeta där. 50 år har gått, år fulla av liv och drömmar, svenskar som har lagt en del av sitt liv i ett land långt borta för att vara med och leva kyrka tillsammans med syskon. Virgilio Delgado, pastor i Amistad i Guayaquil och tidigare ordförande för kyrkan skriver:

”Nuestra gratitud a Dios por la obra misionera de nuestros amados hermanos que de Suecia han venido a Ecuador para realizar un aporte significativo en la vida de la Iglesia del Pacto Evangelico del Ecuador y por ende al desarrollo de la Sociedad Ecuatoriana”

(Vår tacksamhet till Gud för missionsarbetet, våra älskade syskon från Sverige som har kommit till Ecuador för att göra ett betydande bidrag till livet i Pactokyrkan i Ecuador och därmed till utvecklingen av samhället i Ecuador.)

Pactokyrkan har lagt upp en kort film på spanska, och Equmeniakyrkan på svenska. Mer kommer framöver.

Om en vecka är vi där och bidrar med det lilla vi kan.

Paz/ Petter

Flyttfåglar

Det är höst i luften, även om solen ligger på så känns det i skuggan, i vinden. Vi sitter på filtar i trädgården när en flock gäss flyger över oss, i flera plogformationer efter varandra, med en stadig kurs mot sydöst. De vet vart de är på väg, många av dem har gjort resan tidigare. Det verkar finnas en självklarhet i deras flygrutt, att nu är det dags igen. Mot Afrika eller Spanien? Gässens programmering är att flytta, att dela livet mellan olika platser. Jag antar att det finns en automatik i detta och inte så mycket funderande kring de val som görs, om det nu kan kallas val. 

För oss är beslut och val antagligen mer problematiska. Vi är på väg bort, och hem. Den 8 september åker vi äntligen mot Ecuador, efter två och ett halvt år i Sverige. Visst längtar vi, visst ser vi med spänning fram emot det som kommer, arbetet, vännerna, familjen. Och samtidigt sörjer vi allt det vi lämnar, det som också är hemma. Huset vi köpte förra året är en trygghet och en välsignelse, men nu när vi hyr ut det är det också en plats att längta tillbaka till. 

Pandemin i Ecuador pågår, men det vi hör är att läget är lugnare. I början av augusti var Ecuador det land i världen som vaccinerade snabbast och de flesta vi känner, oavsett ålder, har fått sina doser. Men det är ett annat land vi åker tillbaka till, munskydd är fortfarande praxis, och arbetslösheten har stigit. 

De arbetsuppgifter vi haft under året, via distans, kommer vi nu kunna fortsätta arbeta med på plats. För Andreas del handlar mycket om Alas de Libertad (Vingar av frihet), projektet mot våld i nära relationer. För Petters del fortsätter arbetet med mentorskap för pastorer. Fler uppgifter väntar, men allt är inte definierat ännu. 

För våra barn, 8 och snart 12 år gamla, väntar antagligen en ganska tuff period för att komma in och komma ikapp i den skola de gick på tidigare. En mycket bra skola, och visst märks det en skillnad i akademiskt driv jämfört med Sverige. Några dagar i veckan är undervisningen på distans, andra dagar får de som vill åka till skolan. Så ett stort böneämne, ni som ber.  Vi längtar och oroas, samtidigt som vi fixar med allt praktiskt som ska göras inför en utlandsflytt. Det vore enklare att bara sträcka ut vingarna och flyga iväg. 

När jag googlar så ser jag att gässen bara ska till Danmark eller möjligen Tyskland. Också det en resa. 

//Andrea, Petter, Natanael & Alicia

Med hopp om ljus och liv

Decembers dimmor sänker sig över Garphyttan och ibland även lite snö som smälter alltför snabbt. Det känns som en gråhet som passar året 2020. Andrea satte ord på känslan; “Vi bor på el páramo.” El páramo är höglandet i Ecuador, när man kommer upp ovanför trädgränsen på dryga 3500 meters höjd. Garphyttan ligger inte så många höjdmeter ovanför Örebro, men en liten skillnad i klimat kan vi ana. Här bor vi sedan slutet av oktober i ett hus vi har köpt. Ett hus i Sverige är en enorm välsignelse, barnen är nöjda och vi känner att det är en fast punkt i en förvirrad tid. Så nu lever vi i en etableringsfas i Garphyttan samtidigt som vi väntar på datum för avresa till Ecuador, förhoppningsvis till våren om vaccinet kommer och Herren dröjer. Mitt i allt känner vi alla en harmoni, även om det skakar ibland så blir det bra.

Vi har upplevt ett omtumlande år, när vi inte kunde resa till Ecuador som planerat och sedan levt i en konstig väntan kombinerat med distansarbete som missionärer. För oss är det en utmaning att gå in i nya uppgifter på distans, eftersom vi lämnade Ecuador och de roller vi hade för snart två år sedan. Andrea kan finnas med och stödja projektet Alas de Libertad, som arbetar mot våld i nära relationer. Tyvärr har behoven i Ecuador varit stora, pandemins nedstängningar och ökad arbetslöshet har inneburit ökat våld i hemmen. Det finns ett bra team i Manabí som leder arbetet och visst längtar vi dit för att kunna vara med mer konkret. 

Det mentorsteam som vi har arbetat med de senaste sex åren fortsätter samlas och tack vara de digitala verktyg som nu fungerar bättre så har vi kunnat bjuda in Pactokyrkans pastorer till undervisning och delande varannan vecka. Däremellan blir det samtal och visst märks det att situationen är tung för många, pandemin påverkar ekonomi, mental hälsa och äktenskap. 

Det uppstår nya möjligheter för möten. Vid några tillfällen har vi ordnat gemensamma pastorsträffar med kollegor i Sverige och i Ecuador. Det blir lite haltande på grund av den direktöversättning som är nödvändig, men trots det händer ju något när vi möts. En pastor i Ecuador sa vid ett tillfälle; “tack för att ni inte glömmer oss”, och kanske kan ett enkelt möte och vetskapen om syskons förbön få betyda mer än vi tror. Ecuador är fortsatt hårt drabbat av pandemin. Trots smittan så var saker på väg tillbaka till det normala, eftersom de ekonomiska konsekvenserna slår så hårt, men nu lagom till Jul införs på nytt hårda restriktioner. Sjukhus är överfulla och vi hör åter igen om vänner och närstående som drabbas. 

Men trots det, visst finns det ljus i mörkret, ett ljus som inte ens decemberdimma eller pandemier kan släcka. Det är därför vi firar Jul, för att Guds ljus kom in i världen då när ett barn föddes. 

Vi önskar en God Jul och ett välsignat 2021, då ljuset får bryta igenom ännu mer konkret. 

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

En alltför idyllisk sommar

Egentligen skulle vardagen ha infunnit sig hemma i Ecuador. Vi skulle nu ha kommit igång med arbetsuppgifter, nya utmaningar, barnen hade kommit in i den hårdare studierytmen i skolan och antagligen börjat känna sig hemma med gamla och nya kompisar. Vi hade i dessa dagar med viss längtan tittat på vänners instagrambilder av den svenska sommarens magi, en varm midsommar, ljusa nätter, allt det underbara som är Sverige.  

Men nu blev det ju inte så. Vi får vara här i sommarens skönhet och fascineras. Vi är lediga efter en vår av blandat arbete, i samtal med pastorer och vänner i Ecuador, med det mentorsteam som kyrkan försöker få etablerat, med det nya projekt i Manabí som ska motverka våld i nära relationer och i kontakt med församlingar här i Sverige. Vissa dagar är det fullt upp, stressigt till och med, andra dagar känns det svårt och konstigt att arbeta på distans. Vi är nog inte de enda som känner så. Men samtidigt så fantastiskt att världen kommit så nära och att teknologi som för bara några år sedan ofta strulade nu fungerar för det mesta. Det är möjligt att besöka små församlingar runt om i Ecuador för att delta i en gudstjänst, dela en predikan, hälsa på vänner. Till och med en vigsel online gick att genomföra för en tid sedan.

Ecuador har liksom hela Latinamerika drabbats hårt av pandemin. De städer som drabbades till en början har nu en lugnare situation, medan andra städer, bland annat Quito, drabbas hårt just nu. Från Montecristi, där vi bor, får vi rapporter om att läget är ganska lugnt. Två syskon i församlingen dog i början av pandemin men just nu hör vi inte om nya fall. Parallellt med smittan så har politisk turbulens uppstått med korruptionsanklagelser mot politiker. Några har lämnat landet, flera har avgått. Bland annat gick priset på liksäckar upp från 15 USD till 150 USD i vissa sammanhang, så tyvärr har somliga tjänat pengar på allt detta lidande. 

Några som inte tjänat pengar, men kämpat desto mer, är alla de pastorer i Pactokyrkan som fortsätter att stödja och hjälpa mitt i den svåra situationen. I samtal berättar vänner om den frustration de lever med, alla de behov de möter och otillräckligheten. Equmeniakyrkan har stöttat ekonomiskt till pastorslöner och till matkassar till drabbade. Behoven kvarstår så om du har läst enda hit så swisha gärna en slant till 900 32 86, märk med “Corona”. Tack!

Så mitt i den svenska sommaridyllen (även regn hör till svensk sommar) så slås vi av hur förmånlig vår situation är. Inte för att känna dåligt samvete, men för att uppskatta ännu mer det vi har och får. Vi vet ännu inte när vi kan komma iväg till Ecuador men vi har försiktiga förhoppningar om att det ska gå att åka nu under hösten. 

 

Bed för Ecuador, bed för oss!

 

 

Paz/ Petter, Andrea, Natanael & Alicia

…och mörkret har inte övervunnit det..

Pandemin fortsätter piska världen och från Ecuador hör vi om rädslan och oron. Det kommer rapporter om att Covid19 i kombination med den myggburna sjukdomen Dengue kan var orsak till så många dödsfall. Just i år har denguen slagit ovanligt hårt. Det är utegångsförbud på eftermiddagarna, en dag i veckan får man köra sin bil, beroende på vilket registreringsnummer du har, och från olika håll hör vi att pengarna tar slut. I lördags dog ännu en man i den församling vi tillhör efter ett snabbt sjukdomsförlopp.

Freddy Leones var sedan länge en av ledarna i församlingen El Shaddai, en stabil ledare som alltid fanns med för att hjälpa till och välsigna. Han levde som änkling sedan år 2000 och uppfostrade fyra söner, varav en, Josue, är pastor i Mönsterås utanför Kalmar. Vi tackar för det liv Freddy fick leva och den välsignelse han var.

O så mitt i det mörka lyser ljuset igenom. I lördags hade jag min första online-vigsel. Ett ungt par i samma församling som Freddy tillhörde genomförde den kyrkliga vigsel som man gärna vill komplettera den civila vigseln med. Datum satte vi för ett halvår sedan, men med den lilla förändringen att varken jag som pastor eller gästerna kunde vara med, IRL. Så det blev via Skype och Zoom, o det funkar ju det också. Brud och brudgum befanns sig emellertid på samma plats, så kyssen blev på riktigt.

En vigsel under pågående pandemi, i ett land som drabbats hårt och där utegångsförbud stoppar önskan att träffas fysiskt, känns liksom kaxigt. Trots allt mörker så är kärleken och hoppet starkare. Det får vi alla vila i.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”  Joh 1:5