När det svåra blir ett verktyg..

Pandemin har drabbat oss alla, hela världen, på olika sätt. Men det blir påtagligt att ett land som Ecuador har drabbats hårdare än Sverige, generellt sett. Fler döda, flera i vår närhet har lämnat oss, och ekonomiska smällar på en helt annan nivå. Mängder av enkla små lunchrestauranger och kiosker har dykt upp, människors försök att hitta en ny inkomstkälla. Konsekvensen av den hårda konkurrensen blir att få kan leva på det lilla de tjänar. 

Även kyrkan har drabbats genom hårda restriktioner och nedstängningar under vissa perioder, men ofta varit duktig på att hitta digitala lösningar, även i små församlingar. De sista veckorna har vi besökt flera av Manabi-distriktets församlingar, och i några möter vi fullsatta kyrkor. I en del är det nödvändigt att boka sin plats i förväg, eftersom ett visst avstånd mellan stolarna forfarande gäller. Visst går det att lovsjunga med munskydd på. Just självklarheten att söka sig till kyrkan även i svåra tider inspirerar. För en del blir säkert pandemin en ursäkt till långledigt från kyrkligt engagemang, men för de flesta är tron på Gud med en vacker självklarhet kopplad till församlingens gemenskap.

I Guds händer kan ondska och djävulskap vändas till något gott, för en del har pandemin inneburit en positiv förändring, då tid med familjen blivit viktigare. En annan bild av denna Guds kraft fick jag i söndags då jag besökte gudstjänsten i den lilla församlingen i Jipijapa. Det är en församling som gått upp och ned i medlemstal, ibland samlas många och efter en tid så få så att det verkar som att de skulle behöva lägga ned verksamheten. Nu fanns drygt 20 personer på gudstjänsten, en stor ökning mot vad jag såg för några år sedan. De som tillkommit var framför allt från Venezuela, flera familjer som flytt från den ekonomiska och politiska oron de levt med där. I Venezuela tillhörde de samma kyrka, när de flyttade till Ecuador så flyttade dem tillsammans till samma stad och gav liv i samma lilla kyrka. Det finns en speciell glädje i sådana sammanhang, tron är central och har verkligen burit genom det svåra.

Paz/ Petter

• 

Med hopp om ljus och liv

Decembers dimmor sänker sig över Garphyttan och ibland även lite snö som smälter alltför snabbt. Det känns som en gråhet som passar året 2020. Andrea satte ord på känslan; “Vi bor på el páramo.” El páramo är höglandet i Ecuador, när man kommer upp ovanför trädgränsen på dryga 3500 meters höjd. Garphyttan ligger inte så många höjdmeter ovanför Örebro, men en liten skillnad i klimat kan vi ana. Här bor vi sedan slutet av oktober i ett hus vi har köpt. Ett hus i Sverige är en enorm välsignelse, barnen är nöjda och vi känner att det är en fast punkt i en förvirrad tid. Så nu lever vi i en etableringsfas i Garphyttan samtidigt som vi väntar på datum för avresa till Ecuador, förhoppningsvis till våren om vaccinet kommer och Herren dröjer. Mitt i allt känner vi alla en harmoni, även om det skakar ibland så blir det bra.

Vi har upplevt ett omtumlande år, när vi inte kunde resa till Ecuador som planerat och sedan levt i en konstig väntan kombinerat med distansarbete som missionärer. För oss är det en utmaning att gå in i nya uppgifter på distans, eftersom vi lämnade Ecuador och de roller vi hade för snart två år sedan. Andrea kan finnas med och stödja projektet Alas de Libertad, som arbetar mot våld i nära relationer. Tyvärr har behoven i Ecuador varit stora, pandemins nedstängningar och ökad arbetslöshet har inneburit ökat våld i hemmen. Det finns ett bra team i Manabí som leder arbetet och visst längtar vi dit för att kunna vara med mer konkret. 

Det mentorsteam som vi har arbetat med de senaste sex åren fortsätter samlas och tack vara de digitala verktyg som nu fungerar bättre så har vi kunnat bjuda in Pactokyrkans pastorer till undervisning och delande varannan vecka. Däremellan blir det samtal och visst märks det att situationen är tung för många, pandemin påverkar ekonomi, mental hälsa och äktenskap. 

Det uppstår nya möjligheter för möten. Vid några tillfällen har vi ordnat gemensamma pastorsträffar med kollegor i Sverige och i Ecuador. Det blir lite haltande på grund av den direktöversättning som är nödvändig, men trots det händer ju något när vi möts. En pastor i Ecuador sa vid ett tillfälle; “tack för att ni inte glömmer oss”, och kanske kan ett enkelt möte och vetskapen om syskons förbön få betyda mer än vi tror. Ecuador är fortsatt hårt drabbat av pandemin. Trots smittan så var saker på väg tillbaka till det normala, eftersom de ekonomiska konsekvenserna slår så hårt, men nu lagom till Jul införs på nytt hårda restriktioner. Sjukhus är överfulla och vi hör åter igen om vänner och närstående som drabbas. 

Men trots det, visst finns det ljus i mörkret, ett ljus som inte ens decemberdimma eller pandemier kan släcka. Det är därför vi firar Jul, för att Guds ljus kom in i världen då när ett barn föddes. 

Vi önskar en God Jul och ett välsignat 2021, då ljuset får bryta igenom ännu mer konkret. 

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

En alltför idyllisk sommar

Egentligen skulle vardagen ha infunnit sig hemma i Ecuador. Vi skulle nu ha kommit igång med arbetsuppgifter, nya utmaningar, barnen hade kommit in i den hårdare studierytmen i skolan och antagligen börjat känna sig hemma med gamla och nya kompisar. Vi hade i dessa dagar med viss längtan tittat på vänners instagrambilder av den svenska sommarens magi, en varm midsommar, ljusa nätter, allt det underbara som är Sverige.  

Men nu blev det ju inte så. Vi får vara här i sommarens skönhet och fascineras. Vi är lediga efter en vår av blandat arbete, i samtal med pastorer och vänner i Ecuador, med det mentorsteam som kyrkan försöker få etablerat, med det nya projekt i Manabí som ska motverka våld i nära relationer och i kontakt med församlingar här i Sverige. Vissa dagar är det fullt upp, stressigt till och med, andra dagar känns det svårt och konstigt att arbeta på distans. Vi är nog inte de enda som känner så. Men samtidigt så fantastiskt att världen kommit så nära och att teknologi som för bara några år sedan ofta strulade nu fungerar för det mesta. Det är möjligt att besöka små församlingar runt om i Ecuador för att delta i en gudstjänst, dela en predikan, hälsa på vänner. Till och med en vigsel online gick att genomföra för en tid sedan.

Ecuador har liksom hela Latinamerika drabbats hårt av pandemin. De städer som drabbades till en början har nu en lugnare situation, medan andra städer, bland annat Quito, drabbas hårt just nu. Från Montecristi, där vi bor, får vi rapporter om att läget är ganska lugnt. Två syskon i församlingen dog i början av pandemin men just nu hör vi inte om nya fall. Parallellt med smittan så har politisk turbulens uppstått med korruptionsanklagelser mot politiker. Några har lämnat landet, flera har avgått. Bland annat gick priset på liksäckar upp från 15 USD till 150 USD i vissa sammanhang, så tyvärr har somliga tjänat pengar på allt detta lidande. 

Några som inte tjänat pengar, men kämpat desto mer, är alla de pastorer i Pactokyrkan som fortsätter att stödja och hjälpa mitt i den svåra situationen. I samtal berättar vänner om den frustration de lever med, alla de behov de möter och otillräckligheten. Equmeniakyrkan har stöttat ekonomiskt till pastorslöner och till matkassar till drabbade. Behoven kvarstår så om du har läst enda hit så swisha gärna en slant till 900 32 86, märk med “Corona”. Tack!

Så mitt i den svenska sommaridyllen (även regn hör till svensk sommar) så slås vi av hur förmånlig vår situation är. Inte för att känna dåligt samvete, men för att uppskatta ännu mer det vi har och får. Vi vet ännu inte när vi kan komma iväg till Ecuador men vi har försiktiga förhoppningar om att det ska gå att åka nu under hösten. 

 

Bed för Ecuador, bed för oss!

 

 

Paz/ Petter, Andrea, Natanael & Alicia

…och mörkret har inte övervunnit det..

Pandemin fortsätter piska världen och från Ecuador hör vi om rädslan och oron. Det kommer rapporter om att Covid19 i kombination med den myggburna sjukdomen Dengue kan var orsak till så många dödsfall. Just i år har denguen slagit ovanligt hårt. Det är utegångsförbud på eftermiddagarna, en dag i veckan får man köra sin bil, beroende på vilket registreringsnummer du har, och från olika håll hör vi att pengarna tar slut. I lördags dog ännu en man i den församling vi tillhör efter ett snabbt sjukdomsförlopp.

Freddy Leones var sedan länge en av ledarna i församlingen El Shaddai, en stabil ledare som alltid fanns med för att hjälpa till och välsigna. Han levde som änkling sedan år 2000 och uppfostrade fyra söner, varav en, Josue, är pastor i Mönsterås utanför Kalmar. Vi tackar för det liv Freddy fick leva och den välsignelse han var.

O så mitt i det mörka lyser ljuset igenom. I lördags hade jag min första online-vigsel. Ett ungt par i samma församling som Freddy tillhörde genomförde den kyrkliga vigsel som man gärna vill komplettera den civila vigseln med. Datum satte vi för ett halvår sedan, men med den lilla förändringen att varken jag som pastor eller gästerna kunde vara med, IRL. Så det blev via Skype och Zoom, o det funkar ju det också. Brud och brudgum befanns sig emellertid på samma plats, så kyssen blev på riktigt.

En vigsel under pågående pandemi, i ett land som drabbats hårt och där utegångsförbud stoppar önskan att träffas fysiskt, känns liksom kaxigt. Trots allt mörker så är kärleken och hoppet starkare. Det får vi alla vila i.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”  Joh 1:5

 

Coronan i Ecuador

Som ni säkert har sett i nyhetsflödet så är Ecuador hårt drabbat av coronapandemin. Officiella siffror är låga, fortfarande under 1000 döda, men även myndigheterna erkänner att siffrorna inte stämmer. Det kan handla om uppåt 15 gånger fler döda. Sjukvårdssystemet börjar kollapsa och på vissa platser hinner man inte ta hand om de döda kropparna. 

Bara i Montecristi talar man om hundratals döda och många smittade. Vi hör om vänner och närstående som drabbas. En kvinna i den församling i Montecristi där vi finns med dog i helgen som gick. Efter ett väldigt snabbt sjukdomsförlopp var hon borta och en ordentlig begravning kunde inte genomföras, kroppen skulle snabbt grävas ned. 

Parallellt med smärtan och rädslan finns också glädjen över dem som tillfrisknar, över människor som vänder sig till Gud i tacksamhet över livet. 

Hela världen är drabbad, men utöver smittan så är slaget mot strukturer så mycket hårdare i ekonomiskt svagare länder. Det finns mat att köpa, om man ställer sig i de timslånga köerna, men pengarna börjar ta slut för många i Ecuador. 

Att vara kyrka i dessa tider är en utmaning. För oss här i Sverige och för kyrkan i Ecuador. Utmaningen ser lite olika ut, på ett sätt mer konkret i Ecuador där det handlar om att få ut matkassar till dem som inget har, men där liksom här ställs frågan om var Gud är. Och där liksom här gestaltar kyrkan ett hopp för världen när hon visar mot en större horisont. Mot något bortom det vi trodde gav stabilitet och mening. 

Som familj lever vi kvar i vårt vakuum. Vi arbetar med fokus på Ecuador, i samtal med pastorer, i försökte att på något sätt finnas med och stödja. Visst känns det som alltför lite kan göras och tankarna om vad som händer med landet vi älskar blir ibland för tunga. Vår släkt är än så länge inte drabbad och visst längtar vi dit. Någon prognos för avresa går inte att ge men tankarna är mer där än här. Var med och be, du som ber. 

Stöd också Equmeniakyrkans katastroffond som används bland annat till Ecuador. Man har stöttat till matpaket och visst stöd till pastorer. För de flesta är det flera månader sedan man fick någon lön. Swisha till 900 32 86, märk med ”corona”

Paz/ Petter

I coronans vakuum

Det mesta var klart inför vår resa. Vi hade städat ur och lämnat det hus i Latorp som vi hyrde, flera av väskorna var till och med packade, med en framförhållning som imponerar (på oss, som brukar ha panik inför en flytt). Vi hade flyttat till farmor och farfar för de sista veckornas fixande, innan avfärden mot Ecuador den 24 mars, äntligen.

Vår församling i Vintrosa

Men så blev det ju corona-tider. Och allt förändrades, inte bara för oss utan för hela världen. Ecuador stängde sina gränser i måndags och vi vet ännu inte när de öppnar igen. Känslan av vakuum blir väldigt påtaglig, eftersom allt det som var vardag lämnades för två veckor sedan. Petters anställning i Vintrosa vara avslutad och huset som sagt överlämnat. Allt fokus var packandet och avskeden, med många motstridiga känslor. 

Så nu, när resan är uppskjuten, är det också med motstridiga känslor. Visst hade vi gärna varit i Ecuador, hemma hos familjen där. Kanske finnas med i kyrkans arbete mer konkret, om samhällsfunktioner blir lidande och stora behov uppstår. 

Men vi har det bra där vi är, farmor och farfars hus är stort, vi bråkar inte om städning eller disk, ännu. Det är en trygg plats när så mycket svajar, och både Natanael och Alicia tar situationen med ro. Barnens skola fortsätter, så allt av vardag är inte borta. Det blir lite mer skjutsande, men barnen är nöjda att få fortsätta med samma kompisar några veckor till, eller vad det nu kan komma att handla om. 

När vi nu drabbats av en kris som inte har motsvarighet i modern tid så anar vi hur förskonade vi i Sverige har varit, och hur omtumlande det blir när en så här stor fara till och med når oss. Det går inte att jämföra situationer och risker, men den känsla vi upplever känner vi igen från våra år i Ecuador. 2015 drabbades många tusen i Montecristi av chiqungunya, en myggburen sjukdom som de flesta åkte på. En läkare sa att man slutade räkna fallen när man tagit emot 11000 patienter, ungefär halva stadens befolkning. I vår familj drabbades Andrea, så det innebar några veckors sjukdom och ungefär ett års reumatiska smärtor. 2016, efter jordbävningen, befann sig samhället åter i chock, och osäkerheten om vad som skulle kunna hända genomsyrade allt. Liksom här länsades butikshyllorna, inte bara av smått oroade konsumenter utan också av desperat plundring. 

Så i vår bearbetning av coronan kan vi kanske lyfta tanken att för många samhällen är epidemier och kaos med jämna mellanrum mer regel än undantag. Det kan hjälpa oss att förstå världen lite bättre. 

Paz// Andrea, Petter, Natanael & Alicia

Njuter av svensk vår