En god och meningsfull jul

Jul igen, en tid för eftertanke och tacksamhet. Vi är tacksamma för det år som gått, ett år av förändring och nya steg för vår familj. Livet i Ecuador är hemma igen, och samtidigt finns hela tiden en svagt molande hemlängtan till Sverige, en längtan som blir starkare runt jul. Det finns vissa skillnader länderna emellan, vi har till exempel dåligt med snö på våra breddgrader, i alla fall här nere på kusten. 

Men nu är det ecuadoriansk jul som gäller. Det blir lite mer spontant, i alla fall i vår familj, jämfört med förberedelseprocessen i Sverige. Plastgranen står på sin plats och pepparkakor och lussekatter är bakade. Vi ska fixa mer julgodis nu i dagarna och ordna med julmaten. Så gör vi en svensk-ecuatoriansk jul, med svenskt firande under eftermiddagen, och sedan samlas med släkten på kvällen. Samlingen med släkten blir dock annorlunda i år. Silvio och Libia, morfar och mormor, har drabbats av covid och varit ganska påverkade den senaste veckan. Nu är läget stabilare men vi kan nog inte umgås ännu på en tid. 

Oavsett om julen inramas av snö och tända ljus i vinternatten eller en sval bris från Stilla Havet och syrsornas spelande så är det samma jul som vi firar, till minne av det som hände  en natt för tvåtusen år sedan då en fattig familj födde ett barn i imperiets utkant; 

“Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.”

Välsignad jul och ett välsignat 2022! 

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

I coronans vakuum

Det mesta var klart inför vår resa. Vi hade städat ur och lämnat det hus i Latorp som vi hyrde, flera av väskorna var till och med packade, med en framförhållning som imponerar (på oss, som brukar ha panik inför en flytt). Vi hade flyttat till farmor och farfar för de sista veckornas fixande, innan avfärden mot Ecuador den 24 mars, äntligen.

Vår församling i Vintrosa

Men så blev det ju corona-tider. Och allt förändrades, inte bara för oss utan för hela världen. Ecuador stängde sina gränser i måndags och vi vet ännu inte när de öppnar igen. Känslan av vakuum blir väldigt påtaglig, eftersom allt det som var vardag lämnades för två veckor sedan. Petters anställning i Vintrosa vara avslutad och huset som sagt överlämnat. Allt fokus var packandet och avskeden, med många motstridiga känslor. 

Så nu, när resan är uppskjuten, är det också med motstridiga känslor. Visst hade vi gärna varit i Ecuador, hemma hos familjen där. Kanske finnas med i kyrkans arbete mer konkret, om samhällsfunktioner blir lidande och stora behov uppstår. 

Men vi har det bra där vi är, farmor och farfars hus är stort, vi bråkar inte om städning eller disk, ännu. Det är en trygg plats när så mycket svajar, och både Natanael och Alicia tar situationen med ro. Barnens skola fortsätter, så allt av vardag är inte borta. Det blir lite mer skjutsande, men barnen är nöjda att få fortsätta med samma kompisar några veckor till, eller vad det nu kan komma att handla om. 

När vi nu drabbats av en kris som inte har motsvarighet i modern tid så anar vi hur förskonade vi i Sverige har varit, och hur omtumlande det blir när en så här stor fara till och med når oss. Det går inte att jämföra situationer och risker, men den känsla vi upplever känner vi igen från våra år i Ecuador. 2015 drabbades många tusen i Montecristi av chiqungunya, en myggburen sjukdom som de flesta åkte på. En läkare sa att man slutade räkna fallen när man tagit emot 11000 patienter, ungefär halva stadens befolkning. I vår familj drabbades Andrea, så det innebar några veckors sjukdom och ungefär ett års reumatiska smärtor. 2016, efter jordbävningen, befann sig samhället åter i chock, och osäkerheten om vad som skulle kunna hända genomsyrade allt. Liksom här länsades butikshyllorna, inte bara av smått oroade konsumenter utan också av desperat plundring. 

Så i vår bearbetning av coronan kan vi kanske lyfta tanken att för många samhällen är epidemier och kaos med jämna mellanrum mer regel än undantag. Det kan hjälpa oss att förstå världen lite bättre. 

Paz// Andrea, Petter, Natanael & Alicia

Njuter av svensk vår

Juleljus

Efter månader av svenskt mörker så är det fantastiskt att få uppleva en svensk jul. Ljusen som tänds överallt, men också innebörden av julen som blir så konkret i sin gestaltning på våra breddgrader; något starkare än allt mörker kommer och talar hopp och ljus. Vi firade jul i Sverige för bara två år sedan, men denna gång har vi hela svenska hösten i ryggen och en decembermånad med mycket regn och dimma. Julens budskap om Jesus född till jorden får också tala hopp rent  konkret i vår värld idag, där så mycket mörker finns. Ta tid till eftertanken och lev med utmaningen att låta ditt liv lysa för andra.

Barnen njuter av alla julförberedelser och traditioner, samt förstås julledighet efter höstterminens skola och rutiner av scout och idrottsträningar. Vi hade visserligen ett litet avbrott i november då hela familjen åkte till södra Spanien. Vi undervisade på lärjungaskolan Apg29 och våra barn njöt av sammanhanget, med ungdomar från olika delar av världen där språk och kultur blandas. Det skapar antagligen en känsla av samhörighet, att kulturmötet inte är farligt utan snarare intressant. Vi hoppas våra barn bär med sig en sådan syn på världen, det är kanske de bästa vi kan ge dem. Vi kunde också ta en sväng till Ceuta i Nordafrika och hälsa på vänner, också det fantastiskt.

Tiden går fort och vi börjar nu planera för återresan till Ecuador. Planen är att åka i slutet av mars så redan nu har den känslomässiga processen börjat. Uppbrottet är alltid med smärta. Det är som att det blir svårare och svårare att flytta, vi lämnar så mycket som vi trivs med, familj, vänner och en underbar församling i Vintrosa. Men vi åker också till så mycket vi saknar och ser fram emot att återse. Be gärna för den process vi är inne i. Men nu först jul och förhoppningsvis några fina vintermånader.

 

Så önskar vi er en Välsignad Jul! Njut, det ska vi göra!

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

 

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det! Joh 1:5

 

Att så vemod

Vi är hemma i vårt hus i Montecristi, sedan en vecka, efter en månad hemma i Sverige, med familj, vänner, sommarens magi, vila och lite arbete. Det är alltid omtumlande, förflyttandet av en liten familj som vår, dels rent praktiskt men framför allt känslomässigt omtumlande. Så plötsligt är vi i barndomens Labacka och badar fram tills sent på kvällen i solnedgången, o lika plötsligt tillbaka i ecuadoriansk vardag, men med massa läxor att ta ikapp. Vi känner det alla, barnen ännu mer.

Alicia sa vid något tillfälle innan vi lämnade Sverige att hon ville stanna. Nästa år kommer vi hemåt för en tid, och Alicia försökte få fram ett löfte att vi sedan inte åker tillbaka till Ecuador. Ändå stortrivs hon här, med skolan, leken, och oskiljaktiga kusinen Camila.

Natanael, i frustration över veckans intensiva arbete för att komma ikapp med läxor, utbrast att det vore bättre att inte åka till Sverige mer. Ändå älskar han tiden där, platserna, kusinerna, farmor och farfar. En frustration som inte bara handlar om praktikaliteter och några tuffa dagar med läxor.

Och det slår mig, i tankarna kring vad vi utsätter våra barn för, vad vi egentligen ger till dem, att vemodet är en gåva dem får. De får en kluvenhet, en ständig längtan bort, till ett annat land och en annan familj, som är hemma, också. Jag tänker på Lennart Hagerfors beskrivning av längtanslinjer som dras över världskartan i barnets sinne, som blir en del av självbilden och förståelsen av tillvaron. Som det ofta vore bättre att vara utan, men som också ger något gott.

Det vore enklare att stanna. Låta rötterna gräva sig djupare och bara kalla en vrå av världen för hemma. En definitiv flytt och sedan allt fokus på där man är vore smidigare. Jag tror inte det är så för oss. Vi har familjen både här och där och lever just nu ett privilegium att inte behöva bryta, men också vår förståelse av kallelse, och kallelsen pris. En del av priset är vemodet.

 

Strålande jul

Så är det jul igen, och vi skickar en hälsning till er alla, med hopp om frid och vila, tid för eftertanke och glädje. Att julens budskap åter ska få sätta sig i

oss, fylla oss. Att allt ställts uppochner genom ett barns födelse för så länge sedan.

Vi är i Örebro, hos Petters föräldrar, där vi firar en grön men kall jul. Vi fick lite snö när vi landade, den 11 december, och hoppas få lite mer innan vi åker tillbaka till värmen den 15 januari. Barnen stortrivs med julfixandet och -pyntandet. Och lugnet, då vi föräldrar kan ta det ganska lugnt dessa dagar. De leker med kusinerna, varav tre är nya sedan vi var här sist, och samtidigt som vi njuter så känner vi vad vi missar, när vi bor på andra sidan jorden.

Vi kan koppla bort mycket av arbetet i Ecuador, även om vi häromdagen blev påminda om förra årets jordbävning då ett reportage, som filmades i våras, äntligen sändes hos en av NBC:s lokalstationer i USA. Väldigt roligt att de uppmanar  till givande via Covenant Church, vår systerkyrka i USA. Hela vår familj, utom Alicia, skymtar förbi. Klippen kan ses här: http://www.kerngoldenempire.com/Ecuador

Så önskar vi er en Välsignad Jul! Njut, det ska vi göra!

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

Oviss framtid

Hej vänner!

Nytt nyhetsbrev från oss i Ecuador, där mycket händer. I landet har vi nyligen haft presidentval, och det är den framtiden som brevets titel syftar på. Lenin Moreno från regeringspartiet vann i andra omgången, trots många protester, och den politiska situationen kombinerat med en ekonomisk kris skapar oro för många. Vi ser det i vår närhet, där familjers privatekonomi kraschar när  arbetsmöjligheter försvinner och priserna stiger. Vi står handfallna inför mycket av det vi möter, för det handlar inte bara om att köpa en kasse mat och dela ut, det handlar om att få ordning på ett system som ser till att små barn inte behöver sova hungriga.

Som om inte det vore tillräckligt så regnar det värre än på många år. Regnperioden har slagit hårt mot kusten och någon halvtimma från oss, runt Portoviejo, har  översvämningarna drabbat många. På vissa platser vattenfylldes husen, till 1,5-2 meters höjd, och många har förlorat det mesta av vad de hade. Petter besökte Mejia och andra drabbade zoner i tisdags, och besvikelsen och hopplösheten var påtaglig. “Allt det vi hade lyckats köpa in sedan jordbävningen är nu förstört, igen”, berättade en kvinna i Pizloy. På söndag, den 16 april, infaller årsdagen för jordbävningen. Att påskdagen och årsdagen sammanträffar är kanske inte en tillfällighet, i minnet av det svåra får också glädjen och hoppet i Jesus uppståndelse rymmas. Från det brutna och döda kan liv uppstå.

Franklin Riera visar hur högt vattnet nådde

I församlingen Shaddai där vi tjänar finns också tankar kring framtiden, då Petter kommer lämna rollen som pastor nu i augusti. Men ganska stor säkerhet kommer vår nuvarande ungdomspastor, Alfredo Estevez, kallas till tjänsten. För vår del innebär det förändrade arbetsuppgifter då vi äntligen kommer lägga mer fokus på pastorsvård och mentorskap (det vi hoppades få arbeta mer med när vi kom hit 2014). Andrea kämpar på i stiftelsen FACE och dess utmaningar. För Petters del fortsätter arbetet i Pastorsrådet, han blev omvald på asa
mblean i januari och finns nu med i styrelsen för den teologiska utbildningen.

På asamblean valdes Franklin Riera till president för Pactokyrkan. Han vill arbeta med kyrkans identitet och fokusera på stabila församlingar, inte bara många församlingar snabbt. De flesta i  styrelsen är nya, eller nygamla, några få från föregående styrelse sitter kvar. Det verkar stabilt.  

Vår lilla familj mår bra, barnen har sommarlov sedan slutet av februari och kommer börja skolan ingen nu i början av maj. I januari var farmor och farfar på besök, en tid med familjen som betyder så mycket. Vi lever ju alltid i saknaden, den delen av familjen som befinner sig på andra sidan jorden. Just nu är det den svenska delen av familjen, framöver blir det tvärtom.

En välsignad påsk önskar vi er, tack för att ni finns med i tankar och böner.

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

Den oundvikliga julen..

Så är den här, också på våra sydliga breddgrader, julen. Det känns nästan överraskande, kanske för att de sista veckorna har varit full fart och julstöket inte varit högsta prioritet. Julförberedelserna här i Ecuador är inte så omfattande som i Sverige, varken för oss eller de flesta andra. Den tilltagande värmen nu när regnperioden närmar sig (30-35 C) bidrar inte heller till svensk julstämning.

Dock kommer ju julen i vilken fall och vi får påminnas om det oerhörda i vad vi firar, att Fredsfursten föddes till världen. Budskapet är lika aktuellt som någonsin tidigare, och efter ett år då världen på många sätt blivit mer otrygg är det en viktig påminnelse, Gud blev människa och förändrade allt. Som kyrkan får vi fortsätta i gestaltningen av detta budskap, fortsätta tro på Guds förvandlande kraft och att hoppet alltid finns hos Jesus.

I församlingen hade vi en julgudstjänst och låter kollekten gå till kyrkan i Syrien, genom Equmeniakyrkan. Här har vi inte någon vana av missionskollekter till andra sammanhang och länder, men vi de tillfällen då vi har gjort det händer något med församlingen. Vi förstår lite mer av Guds Rikes ekonomiska logik där givandet är välsignat, även om många här lever under knappa förhållanden. Känslan av tillhörighet till varandra stärks och i det blir julen tydligare. Bönen för andra finns alltid, men det konkreta givandet låter oss växa.

Nu blir det som vanligt en liten blandning av traditioner vid vårt julfirande, med julafton ganska lik den svenska, dock utan Kalle Anka (läggs inte upp på SVT Play) men med släktmiddag på natten, i väntan på den 25e. Juldag och Annandag är lugna, med tid för familjen.

Så önskar vi er en välsignad Jul.

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

Hoppfull höst!

Det har gått lång tid sedan vi senast skickade ett nyhetsbrev på detta sätt. 2016 har inte varit det år vi trodde och planerade, mycket har förändrats framför allt på grund av vårens jordbävning. Jordbävningen följdes av en intensiv tid som kostade på, med mycket arbete. Juli månad tillbringade vi i Sverige och sedan början av augusti är vi tillbaka i arbetet i Montecristi.

Församlingsarbetet kombineras med det fortsatta arbetet med jordbävningen och våra uppdrag för nationella kyrkan (Andrea i FACE och Petter i pastorsrådet). El Shaddai, församlingen vi tjänar, befinner sig i ett mer stabilt läge än när vi började och fler och fler besöker gudstjänsterna. Vi har dessutom förmånen att sedan början av september ha en ungdomspastor hos oss på heltid. Det är Alfredo Estevez, en ung kille från Quito som vi lärde känna på Apg29-skolan i Sverige 2010. Han har utbildat sig till pastor och förhoppningen är att han kan ta över när vi så småningom lämnar El Shaddai. För oss är det en välsignelse att han finns med och hjälper till, inte bara med ungdomar utan även med predikan, hembesök och mycket annat.

Efter jordbävningen levde församlingen en process då allt handlade om katastrofen, men nu tar vi tag i de framtidsplaner vi stod i tidigare. Miguel, en av ledarna i församlingen arbetar sedan början av året med att lära ut taekwondo till ungdomar. Sporten kombineras med värderingar och evangelium, och en stabil grupp på 10-15 ungdomar finns med. Vi funderar vidare på hur vi kan gestalta helheten i evangeliet på nya sätt och tankar om hållbarhet och miljö finns med på agendan. Vi får se om vi drar igång något större projekt inom temat. Och församlingens stora oanvända tomt nere vid huvudgatan är en möjlighet för intressanta projekt..

Samtidigt finns fortfarande konsekvenserna av katastrofen där, kyrkans tredje våning rasade och de väggar vi skulle ha lagat på andra våningen är ännu inte åtgärdade, eftersom vi upptäckt att materialet i första våningens pelare är alltför dåligt. Inte så att det är farligt, men det är saker vi måste förstärka innan vi bygger om våning två och tre.

Höstens stor grej är dock en kommande församlingsresa, då 25 personer från fyra av våra kontaktförsamlingar kommer besöka oss. Det blir en förmån att få visa vårt sammanhang och det underbara land vi bor i. Vi kommer besöka Quito, hantverksstäderna i norra Ecuador, Chaco där vi tidigare bodde samt förstås Montecristi och kusten. Mission bygger mycket på att vi får uppleva och förstå, så det ska bli spännande att se hur besökte upplevs.

Nu har också missionsskolan MIC börjat, ett samarbete mellan Equmeniakyrkan, Pactokyrkan i Ecuador och andra systerkyrkor. En grupp elever från Ecuador, Colombia, Indien och Kongo ska fördjupa sig i mission som teori och praktik. Under hösten kommer de finnas här i Montecristi, till våren i Sverige och Spanien. Kul att få vara nära dem.

Och som familj rullar livet på. Barnen mår bra och trivs i sina skolor, Natanael börjar få fart på  läsandet och Alicia stortrivs på sitt dagis där hon ofta tar rollen som lärare inför sina kompisar. Vi har nu lagat de skador som uppstod på huset i samband med jordbävningen och bygger sakta vidare på resten. Petter kommer i början av oktober tillbringa en vecka i Kalifornien där CIPE, organisationen för Förbundskyrkor i Latinamerika, har sin stora konferens medan resten av familjen stannar i Ecuador men nog ger sig ut på en liten mini-semester.

Som vanligt hoppas vi bli bättre på bloggandet, men vi ska inte säga för mycket.. Vi är dock tacksamma att veta att många finns med i tankar och böner. Era hälsningar och kommentarer betyder mycket för oss. Tack!

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

Här finns några länkar till lite av det vi skrev och det som skrevs om oss i samband med jordbävningen:

https://familjenhermansson.wordpress.com/category/jordbavning/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/svensk-pastor-pa-vag-till-de-jordbavningsdrabbade/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/liklukt-fran-rasmassorna-i-ecuador/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/hjalparbetare-ranade-efter-jordbavning/

http://www.dagen.se/kyrkan-hjalper-till-efter-jordbavningen-i-ecuador-1.713211

http://www.dagen.se/manga-behover-hjalp-under-lang-tid-framat-1.717393

http://www.sandaren.se/nyhet/svart-fa-kontakt-med-de-drabbade

http://www.sandaren.se/nyhet/ecuador-manga-manniskor-har-tappat-livslusten

http://equmeniakyrkan.se/jordbavning-i-equador/

http://covenantcompanion.com/2016/06/07/reconstruction-challenges-for-church-in-ecuador/

http://na.se/nyheter/nyheter/1.3779340–vi-far-se-om-svarforaldrarnas-hus-gar-att-radda-

Hemma igen

Tiden flyger. Vi åkte till Sverige vid midsommar och var hemma under sex underbara veckor. Mycket tid med familj och vänner. Mycket vila, efter en intensivt tid efter jordbävningen. Inget bloggande:)

Men nu, sedan en dryg vecka, är vi tillbaka hemma i Montecristi. Tröttheten är borta och det är kul att köra vidare, med de många sakerna vi sysslar med. Arbetet med jordbävningen fortgår, men Andrea och jag tar lite passivare roller nu, för att vi ska funka som familj.

Och vardagen är tillbaka för de flesta, även om spåren av det som hände den 16 april finns kvar. Tomma marker där hus har stått, i Manta kvarter som nu rivits, och på vissa platser ser man de tillfälliga lösningarna, som på fotot nedan. På den andra bilden Andrea som informerar om arbetet med terapeuter och psykologer.

Vi ser nu fram emot en höst med varierat innehåll. Mer om det framöver.

Paz/Petter

När fjärilarna kom..

Massa små vita fjärilar fyller Montecristi, dansandes i de varma vindarna. De förebådar vintern, regnen, som äntligen verkar vara på väg. Höstens hysteri kring ”El niño” blev inte mer än hysteri, o i så fall bara sporadiska regnskurar och varmare klimat än det normala. Inga översvämningskatastrofer. Men nu kommer skurarna lite oftare, och vintern är nog här. Det blir som sagt varmare och myggen vaknar, men är trots det en skön tid då ökenlandskapet som omger oss blir frodigt grönt. Det närmsta svensk vår vi kommer.

O 2016.. Vi firade nyår med familjen och uppeldandet av de traditionella dockorna, ”det gamla året”, som ska brännas vid 12. Nu ser vi med spänning på detta nya år, alla dess möjligheter. Mycket ska göras inom församlingen och nästa söndag har vi årsmöte för att välja ny styrelse.

Ett nyårslöfte, eller nyårsintention, från min sida är att blogga mer frekvent. Det finns ju egentligen mycket att berätta för det mesta, men det bli lätt liggande när mycket annat ska fixas. Men nu, 2016…

Paz/ Petter