Påskens ljus

Vi sitter på flygplatsen i Mexico city, denna pulserande enorma stad med knappt 23 miljoner invånare, på väg hem mot Ecuador. För snart tre veckor sedan kom vi hit, för att först under två veckor vara med på lärjungaskolan Apg29, där vi har undervisat, haft själavård, och hängt med ett skönt gäng från Sverige och Mexico. Skolan går mot sitt slut, om bara två veckor, och det är fint att se vad Gud gör i unga människor, hur tankar om framtid och liv får formas.

Sedan hade vi några dagars semester med Miguel Ortiz och Alejandra Ibarra och deras barn, i Alejandras hemstad Oaxtepec. Jag, Petter, var där för 9 år sedan då IFFEC hade sin stora konferens där och Apg29 hade ett globalt möte, men nu fanns det tid att se staden och omkringliggande ställen på ett annat sätt. Också värdefullt att att få umgås som familjer med dessa vänner som vi lärde känna i chile 2006.

Allt det fina vi har fått se och vara med om till trots, så är bilderna av de försvunna det som bränner sig fast. En av dagarna på skolan fick vi besök av ett kollektiv, en förening av anhöriga som letar efter sina förvunna familjemedlemmar. Man beräknar att runt 120.000 människor har förvunnit i Mexico de senaste decennierna, offer för kidnappning, människohandel, slaveri, prostitution. Det är en stor och farlig marknad, immigranter från hela Larinamerika försöker ta sig igenom Mexico på väg norrut mot det paradis de hoppas nå. Alla når inte fram, om polisen tar dem blir de oftast tillbakaskickade, om kartellerna tar dem blir det värre än så. Mycket sker med myndigheters goda minne eftersom pengarna som rör sig är enorma. Korruptionen är omfattande.

En mamma berättade att hon nu i sju år har sökt efter sin son, med hopp och förtröstan på Gud. Ett annat föräldrapar berättade att de sökte efter den kidnappade sonen under några intensiva år, tills de hittade hans livlösa kropp. I det fanns en frid, att i alla fall veta, och nu fortsätter de att delta i sökandet efter andras barn. Kyrkan vandrar med dessa människor och även om det är en vandring i långfredagens dödsskugga så finns det hopp. Det måste gå att fortsätta tro på det hoppet, att det finns en påskdag där Jesus är uppstånden, att ondskan och döden inte är det slutgiltiga. Ibland är ljuset långt borta, men det finns där.

Som när skolans ledare fick höra talas om en svensk-etiopier som suttit kidnappad i norra Mexico men lyckats tas sig fri. Nu levde han sedan sex månader i ett flyktingläger utan hopp om stöd från den svenska ambassaden. Han hade rest dit för att hitta en borttappad släkting och det var hans eget fel. Genom ett enkelt upprop på Facebook så fick den svenske skolledaren, David Hjelmqvist, snabbt in de pengar som behövdes till pass och biljett. Om några veckor åker han hem. Tack ni som bidrog.

Välsignad påsk önskar vi er!

/Familjen Hermansson