Gudsförgäten men älskad

Det finns ett adjektiv i det svenska språket som fascinerar mig. Gudsförgäten. Alltså av Gud glömd. Det kanske inte är ett modeord i det sekulära Sverige, och det är förstås teologiskt komplicerat, idén om att Gud glömmer. Men ibland kommer ordet för mig, vid besök på vissa platser, i avkrokar där tiden inte verkar gå framåt.

Arbetet med Vingar till frihet (Alas de libertad) fortsätter framåt och båda Andrea och jag finns med. Projektet har snart pågått i tre år och det känns som att vi knappt har börjat. Det utvecklas hela tiden och drömmar om framtiden finns. Det är arbete och kontakter i stora sammanhang, med en av de största gymnasieskolorna i Manta, med cheferna för en av de stora tonfiskfabrikerna, med tätare samarbete med UNICEF och andra aktörer.. men också arbete i de små sammanhangen.

I förra veckan besökte Andrea och teamet en by som nog kan beskrivas som gudsförgäten. En liten by på landsbygden där bara ett fåtal kvinnor kom på samlingarna. Flera av dem kunde inte läsa, de fick aldrig möjlighet att gå i skolan. Onödigt, tyckte föräldrarna. En äldre kvinna berättade att hon misshandlats hela sitt vuxna liv, att hon fortfarande blev slagen av gubben hemma. Hon hade nedsatt hörsel på grund av de många slagen. Teamet hade med sig en advokat som tillsammans med dottern genast tog tag i situationen, för att göra en anmälan och se till att denna stackars kvinna ska få ett annat liv. Det kanske inte är så många år kvar men om de åren kan bli annorlunda så är arbetet värt det.

Contigo confianza är projektet inom Vingar till Frihet som riktar sig mot ungdomar, där ungdomar undervisar och arbetar med frågor om våld. Jag räknas som ung fortfarande 😉 och finns med och stödjer arbetet. Vi besöker regelbundet en av de stora gymnasieskolorna i Manta, men nu i veckan åkte vi till den lilla byn El Anegado för att besöka byskolan. De kulturella skillnaderna mellan stad och landsbygd märktes av, eleverna var blyga och inte så öppna i samtalen. Kanske också för att problemen är så stora och berör många, våld är vardag och skolan kämpar för att hinna med de situationer som de upptäcker, allt som pågår utanför skolan. Men vi ser resultat. Vi fick veta att en kvinna som var med på den kurs vi hade där för några månader sedan hade lyckats förändra sin situation och få slut på våldet hemma. Från en annan by fick vi höra att kvinnorna efter utbildningsveckan hade skapat ett chattgrupp på WhatsApp, för att skriva om någon av männen slår, så att alla kvinnor i byn kan skynda dit och skydda varandra. Lite i taget förändras världen och jag är övertygad om att Gud inte har glömt den värld och de människor han älskar.

»Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.« (Matteus 13:33)

Paz/ Petter

• 

• 

• 

Världens finaste hatt?

Den lilla byn Pile, ca 40 minuter från Montecristi ut mot kusten, är känd för sin hattproduktion. Där görs de finaste hattarna, superfinos, som ibland kallas panamahattar (eftersom de blev kända då Roosevelt invigde Panamakanalen 1914 med en hatt från Montecristi på sig). De fina hattarna tar flera månader att tillverka, flertalet säljs vidare för några hundra dollar för att sedan säljas för stora summor. Upp till 25.000 dollar ska de absolut finaste kunna kosta, de som köps av Hollywood-skådisar och kungligheter.

I onsdags och torsdags var jag i Pile, inte för att köpa hattar utan tillsammans med en ny avdelning av Vingar av frihet, med fokus på ungdomar. Ett team med fem volontärer har börjat arbeta med ett pedagogisk material som genom samtal och lekar lyfter frågor om våld och övergrepp. En del beteenden ses som så vanliga, med förolämpande ord eller verbala trakasserier, att ungdomarna förvånas när de får veta att det betraktas som övergrepp och utmanas av att också agera för förändring. En liten skara samlades under dessa dagar, men vi vet att de ungdomarna bär med sig nya sätt att se på vardagen som de också kommer dela med flera.

Paz/ Petter

De tusen regnen

Vi är mitt i regnperioden här på kusten och det finns ett uttryck, ”abril, aguas mil”, som stämmer väl in. Det kommer skurar då och då, ibland ordentliga skyfall som kan hålla på en hel natt. Trots värmen det medför så är det en skön tid, allt växer och frodas.

Så är också känslan i flera av församlingarna vi finna nära, det är en tid av återhämtning efter pandemin och det sommarlov som just nu pågår innebär att alla församlingar ordnar aktiviteter för barn och ungdomar. Bibelskolor, teater, bakning och annat. En tradition värd att bevara och många i församlingen engageras, med iordningställande, undervisning, fikafixande och mycket mer.

Samtidigt finns det stora utmaningar. Ungdomsgrupperna har oftast minskat, det är inte lika självklart idag att man engagerar sig när det finns så mycket annat att göra. Också här lever ungdomar mer och mer via sina mobiler och ett ständigt flöde av möjligheter gör att det blir svårt att binda upp sig och fördjupa. Pastorerna här möter nya utmaningar i en alltmer sekulär tid, och ett viktigt arbete är att stödja i de förändringarna.

Mentorsteamet fortsätter samlas varannan vecka, online, för utbildning. Samtidigt har var och en i uppgift att börja arbetet i sitt distrikt och de rapporter vi får är positiva. Om vi lyckas hålla den planering som finns så kommer flertalet pastorer i Pactokyrkan få möjlighet till mentorsstöd redan i år.

Paz/ Petter

Teaterlektioner i La Victoria, Manta

Vågorna

År 2022 har alltså börjat. Här i Ecuador är det full fart med en gång, barnen började skolan redan den 3e januari (med viss bitterhet över att kompisarna i Sverige har en vecka längre ledighet.) Vi har haft lugna dagar över jul och nyår. Nyår firade vi med våra kollegor Gunilla och Pepe, samt familjen Leones från Sverige som är på besök. Som brukligt är så brände vi upp det gamla året, symboliserat av en docka, ”Año viejo”. Dockorna som säljs kan föreställa någon politiker eller ganska ofta bara någon seriefigur. Vi eldade upp en paw-patrol hund, helt utan någon agenda bakom valet av symbol. I år fanns också många covid-dockor att bränna vilket känns mer logiskt, men det verkar inte ha fungerat för att stoppa pandemin. En ny våg har slagit hårt den sista veckan, många runt om oss är sjuka och församlingarna ställer in samlingar. Skolan är återigen enbart via datorn.

Mina svärföräldrar som hade covid är nu friska. Det var några oroliga dagar innan det ljusnade och även om de båda har statens sjukförsäkring så blir det en hel del extra kostnader på några veckor. Många som dör i covid i Ecuador gör det för att pengarna inte räcker till medicin. Det statliga vårdsystemet är relativt väl utbyggt men det saknas alltid resurser.

Vi hoppas och ber att den här vågen snart ska lägga sig och att det inte kommer fler. Att 2022 blir ett mer normalt år och vi får umgås med dem vi älskar utan att vara rädda.

Paz/ Petter

Makabert avsked av 2021

Frustration och hopp i Pedernales

Efter en resa på tre timmar så kom jag igår fram till Pedernales, kuststaden i norra Manabí som drabbades hårdast av jordbävningen 2016. Tillsammans med teamet som jobbar med Alas de Libertad var vi inbjudna av kommunens arbetsgrupp för mänskliga rättigheter. Vi och andra aktörer som arbetar mot våld, samt polis och hälsomyndigheter. Varje organisation berättade om det arbete man har utfört.

I Pedernales förkommer det många våldsbrott och många problem. Hälsomyndigheten berättade att många flickor under 15 år har fött barn, ofta på grund av våldtäkter. I Ecuador föds 7 barn varje dag av mammor under 14 år som har blivit våldtagna. Få anmälningar kommer in och av de som kommer in blir det oftast inget av det. Regelverket försvårar ytterligare, till exempel måsta en specialutbildad läkare bedöma om det är en våldtäkt eller inte. En vanlig läkares utlåtande har inte tyngd i en rättegång. En specialutbildad läkare för detta finns inte i Pedernales. För tillfället finns det ca 1000 fall av våldsbrott hos polisen men det mesta kommer inte åtgärdas.

För mig var det tungt och jobbigt att få siffror på hur illa det ser ut, hur rättslöst samhället är. Samtidigt var det fint att se det engagemang som finns och den frustration som alla organisationer delar, något som också delas av polis och myndigheter. Det är en bra grund för att förändring ska kunna hända.

Så många tankar snurrade i mitt huvud på väg hemåt på eftermiddagen, när vi åkte tillbaka de tre timmarna längst med Stilla Havets vackra kust.

//Andrea

• 

  Inbjudna organisationer

• 

  En vacker värld trots allt..

• 

  Paola, koordinator, och Genesis, vår psykolog

La bala

Lördagsmorgon i Montecristi, fortfarande en sval bris från Montecristiberget och jag tänker på Calle 13s låt La bala, en låt som beskriver det meningslösa och ibland slumpmässiga resultatet av ett avfyrat vapen.

Våld är alltid närvarande i nyhetsbevakningen, naturligtvis, men vissa veckor känns det mer påtagligt. Skjutningar i Sverige, Einárs död, våldsdåd i Norge. Ecuador är inget undantag, snarare tvärtom. I veckan utlyste Ecuadors president Guillermo Lasso undantagstillstånd under 60 dagar då polis och militär ska få mer makt att visitera och söka efter kriminella, efter turbulenta tider mellan de olika gängen där en ohygglig massaker på ett av Guayaquils fängelser sticker ut.

Grunden är drogerna och Ecuadors roll som del i logistiken. Även om inte så mycket produceras i landet så går mycket av grannländernas produktion via Ecuador vidare norrut. Manta, den stad vi bor bredvid, sägs bygga en hel del på denna handel. Under pandemin, när restauranger och hotell gick i konkurs, så köptes många snabbt upp för omstartat mitt under lockdowns och frusen omsättning. Ett bra sätt att tvätta pengar?

Vi bor vid foten av Montecristiberget som med sina 443 meter blickar ut över Stilla Havet. En vackert utsikt som var värd den dryga timma det kunde ta att klättra upp. Men sedan några månader tillbaka så är berget stängt, militären har upprättat en radarspaningsstation högst upp så nu är det ett skyddsobjekt. Det kom som en nyhet för alla och skapade en hel del protester, men tydligen var det redan förhandlat och klart med Montecristis borgmästare.

Om militären gör sitt jobb kan det dock vara värt det tänker jag. På andra sidan berget, bortom Los Bajos, finns fina raka vägar där små plan kan lyfta och landa utan att upptäckas. På några av dem har hinder ställts ut för att försvåra. Ibland hör vi surrandet när de beger sig norrut.

Trots allt detta så är vårt område förskonat, anser dem jag pratar med. Guayaquil och Quito, de stora städerna, är hårdare drabbade. Manta är lugnare än på länge, sägs det. Och vi är lugna, livet flyter på som vanligt för de flesta.

”Vanligt” är förstås inte bra eller lugnt för alla, eftersom våld inte bara handlar om kulor som trasar sönder. Alas de Libertad fortsätter sitt arbete och vi imponeras av vad de gör. I veckan åkte vi till Anegado utanför Jipijapa, en liten by där ledande politiker hade samlat representanter för fler små byar runtikring. Under fyra dagar delades undervisning om våld, om den kultur som fostrar till våld och om hur man rent konkret polisanmäler och lämnar en relation som dödar. Jag var med sista dagen och slogs av den tacksamhet som flera uttryckte, att deras ögon hade öppnats och att de ville kämpa för en förändring i varje familj. Kanske är det där som den största möjligheten finns för en förvandlad värld.

Paz/ Petter

Vingar av frihet – på fältet

Den här veckan var jag med Alas de Libertad (Vingar av Frihet) i San Juan de Manta, en del av Manta med mycket fattigdom, kriminalitet och våld. Vi arbetade tillsammans med Mantas kommun för att ge undervisning om våld i nära relationer. Av ett katolskt kloster fick vi låna utrymme för att bjuda in de boende. Trots de stora behoven var det få som kom för att lyssna, men några samlades, bland dem flyktingar från Venezuela och till och med en ung kille, vilket inte är så vanligt.

Vi pratade om förebyggande arbete mot våld mot kvinnor. Det som gjorde stort intryck på mig var att höra unga tonåringar prata om problemen som finns i skolan, till exempel att nya elever får räkna med mobbing under ett års tid, som en invigningscermoni. Vi visade bilder från ”terror-galleriet”, bilder från nyheter i Ecuador om kvinnor som blivit misshandlade och dödade. Alla var berörda. I slutet sa en av de unga flickorna att med allt hon hade lärt sig så vill hon hjälpa sina kompisar.

Idag samlas hela teamet hemma hos oss för planering och uppföljning. Våra missionärskollegor Gunilla och Pepe är här på besök så de deltar också. Gunilla har sedan starten av projektet funnits med som handledare och mentor.

Det är fantastiskt att se att något som vi började planera och drömma om tillsammans med Paola för mer än fyra år sedan ger bra frukt idag.

//Andrea

(Samtliga personer på bilderna har godkänt publicering på sociala medier)

När det svåra blir ett verktyg..

Pandemin har drabbat oss alla, hela världen, på olika sätt. Men det blir påtagligt att ett land som Ecuador har drabbats hårdare än Sverige, generellt sett. Fler döda, flera i vår närhet har lämnat oss, och ekonomiska smällar på en helt annan nivå. Mängder av enkla små lunchrestauranger och kiosker har dykt upp, människors försök att hitta en ny inkomstkälla. Konsekvensen av den hårda konkurrensen blir att få kan leva på det lilla de tjänar. 

Även kyrkan har drabbats genom hårda restriktioner och nedstängningar under vissa perioder, men ofta varit duktig på att hitta digitala lösningar, även i små församlingar. De sista veckorna har vi besökt flera av Manabi-distriktets församlingar, och i några möter vi fullsatta kyrkor. I en del är det nödvändigt att boka sin plats i förväg, eftersom ett visst avstånd mellan stolarna forfarande gäller. Visst går det att lovsjunga med munskydd på. Just självklarheten att söka sig till kyrkan även i svåra tider inspirerar. För en del blir säkert pandemin en ursäkt till långledigt från kyrkligt engagemang, men för de flesta är tron på Gud med en vacker självklarhet kopplad till församlingens gemenskap.

I Guds händer kan ondska och djävulskap vändas till något gott, för en del har pandemin inneburit en positiv förändring, då tid med familjen blivit viktigare. En annan bild av denna Guds kraft fick jag i söndags då jag besökte gudstjänsten i den lilla församlingen i Jipijapa. Det är en församling som gått upp och ned i medlemstal, ibland samlas många och efter en tid så få så att det verkar som att de skulle behöva lägga ned verksamheten. Nu fanns drygt 20 personer på gudstjänsten, en stor ökning mot vad jag såg för några år sedan. De som tillkommit var framför allt från Venezuela, flera familjer som flytt från den ekonomiska och politiska oron de levt med där. I Venezuela tillhörde de samma kyrka, när de flyttade till Ecuador så flyttade dem tillsammans till samma stad och gav liv i samma lilla kyrka. Det finns en speciell glädje i sådana sammanhang, tron är central och har verkligen burit genom det svåra.

Paz/ Petter

• 

Oviss framtid

Hej vänner!

Nytt nyhetsbrev från oss i Ecuador, där mycket händer. I landet har vi nyligen haft presidentval, och det är den framtiden som brevets titel syftar på. Lenin Moreno från regeringspartiet vann i andra omgången, trots många protester, och den politiska situationen kombinerat med en ekonomisk kris skapar oro för många. Vi ser det i vår närhet, där familjers privatekonomi kraschar när  arbetsmöjligheter försvinner och priserna stiger. Vi står handfallna inför mycket av det vi möter, för det handlar inte bara om att köpa en kasse mat och dela ut, det handlar om att få ordning på ett system som ser till att små barn inte behöver sova hungriga.

Som om inte det vore tillräckligt så regnar det värre än på många år. Regnperioden har slagit hårt mot kusten och någon halvtimma från oss, runt Portoviejo, har  översvämningarna drabbat många. På vissa platser vattenfylldes husen, till 1,5-2 meters höjd, och många har förlorat det mesta av vad de hade. Petter besökte Mejia och andra drabbade zoner i tisdags, och besvikelsen och hopplösheten var påtaglig. “Allt det vi hade lyckats köpa in sedan jordbävningen är nu förstört, igen”, berättade en kvinna i Pizloy. På söndag, den 16 april, infaller årsdagen för jordbävningen. Att påskdagen och årsdagen sammanträffar är kanske inte en tillfällighet, i minnet av det svåra får också glädjen och hoppet i Jesus uppståndelse rymmas. Från det brutna och döda kan liv uppstå.

Franklin Riera visar hur högt vattnet nådde

I församlingen Shaddai där vi tjänar finns också tankar kring framtiden, då Petter kommer lämna rollen som pastor nu i augusti. Men ganska stor säkerhet kommer vår nuvarande ungdomspastor, Alfredo Estevez, kallas till tjänsten. För vår del innebär det förändrade arbetsuppgifter då vi äntligen kommer lägga mer fokus på pastorsvård och mentorskap (det vi hoppades få arbeta mer med när vi kom hit 2014). Andrea kämpar på i stiftelsen FACE och dess utmaningar. För Petters del fortsätter arbetet i Pastorsrådet, han blev omvald på asa
mblean i januari och finns nu med i styrelsen för den teologiska utbildningen.

På asamblean valdes Franklin Riera till president för Pactokyrkan. Han vill arbeta med kyrkans identitet och fokusera på stabila församlingar, inte bara många församlingar snabbt. De flesta i  styrelsen är nya, eller nygamla, några få från föregående styrelse sitter kvar. Det verkar stabilt.  

Vår lilla familj mår bra, barnen har sommarlov sedan slutet av februari och kommer börja skolan ingen nu i början av maj. I januari var farmor och farfar på besök, en tid med familjen som betyder så mycket. Vi lever ju alltid i saknaden, den delen av familjen som befinner sig på andra sidan jorden. Just nu är det den svenska delen av familjen, framöver blir det tvärtom.

En välsignad påsk önskar vi er, tack för att ni finns med i tankar och böner.

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

Hoppfull höst!

Det har gått lång tid sedan vi senast skickade ett nyhetsbrev på detta sätt. 2016 har inte varit det år vi trodde och planerade, mycket har förändrats framför allt på grund av vårens jordbävning. Jordbävningen följdes av en intensiv tid som kostade på, med mycket arbete. Juli månad tillbringade vi i Sverige och sedan början av augusti är vi tillbaka i arbetet i Montecristi.

Församlingsarbetet kombineras med det fortsatta arbetet med jordbävningen och våra uppdrag för nationella kyrkan (Andrea i FACE och Petter i pastorsrådet). El Shaddai, församlingen vi tjänar, befinner sig i ett mer stabilt läge än när vi började och fler och fler besöker gudstjänsterna. Vi har dessutom förmånen att sedan början av september ha en ungdomspastor hos oss på heltid. Det är Alfredo Estevez, en ung kille från Quito som vi lärde känna på Apg29-skolan i Sverige 2010. Han har utbildat sig till pastor och förhoppningen är att han kan ta över när vi så småningom lämnar El Shaddai. För oss är det en välsignelse att han finns med och hjälper till, inte bara med ungdomar utan även med predikan, hembesök och mycket annat.

Efter jordbävningen levde församlingen en process då allt handlade om katastrofen, men nu tar vi tag i de framtidsplaner vi stod i tidigare. Miguel, en av ledarna i församlingen arbetar sedan början av året med att lära ut taekwondo till ungdomar. Sporten kombineras med värderingar och evangelium, och en stabil grupp på 10-15 ungdomar finns med. Vi funderar vidare på hur vi kan gestalta helheten i evangeliet på nya sätt och tankar om hållbarhet och miljö finns med på agendan. Vi får se om vi drar igång något större projekt inom temat. Och församlingens stora oanvända tomt nere vid huvudgatan är en möjlighet för intressanta projekt..

Samtidigt finns fortfarande konsekvenserna av katastrofen där, kyrkans tredje våning rasade och de väggar vi skulle ha lagat på andra våningen är ännu inte åtgärdade, eftersom vi upptäckt att materialet i första våningens pelare är alltför dåligt. Inte så att det är farligt, men det är saker vi måste förstärka innan vi bygger om våning två och tre.

Höstens stor grej är dock en kommande församlingsresa, då 25 personer från fyra av våra kontaktförsamlingar kommer besöka oss. Det blir en förmån att få visa vårt sammanhang och det underbara land vi bor i. Vi kommer besöka Quito, hantverksstäderna i norra Ecuador, Chaco där vi tidigare bodde samt förstås Montecristi och kusten. Mission bygger mycket på att vi får uppleva och förstå, så det ska bli spännande att se hur besökte upplevs.

Nu har också missionsskolan MIC börjat, ett samarbete mellan Equmeniakyrkan, Pactokyrkan i Ecuador och andra systerkyrkor. En grupp elever från Ecuador, Colombia, Indien och Kongo ska fördjupa sig i mission som teori och praktik. Under hösten kommer de finnas här i Montecristi, till våren i Sverige och Spanien. Kul att få vara nära dem.

Och som familj rullar livet på. Barnen mår bra och trivs i sina skolor, Natanael börjar få fart på  läsandet och Alicia stortrivs på sitt dagis där hon ofta tar rollen som lärare inför sina kompisar. Vi har nu lagat de skador som uppstod på huset i samband med jordbävningen och bygger sakta vidare på resten. Petter kommer i början av oktober tillbringa en vecka i Kalifornien där CIPE, organisationen för Förbundskyrkor i Latinamerika, har sin stora konferens medan resten av familjen stannar i Ecuador men nog ger sig ut på en liten mini-semester.

Som vanligt hoppas vi bli bättre på bloggandet, men vi ska inte säga för mycket.. Vi är dock tacksamma att veta att många finns med i tankar och böner. Era hälsningar och kommentarer betyder mycket för oss. Tack!

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

Här finns några länkar till lite av det vi skrev och det som skrevs om oss i samband med jordbävningen:

https://familjenhermansson.wordpress.com/category/jordbavning/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/svensk-pastor-pa-vag-till-de-jordbavningsdrabbade/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/liklukt-fran-rasmassorna-i-ecuador/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/hjalparbetare-ranade-efter-jordbavning/

http://www.dagen.se/kyrkan-hjalper-till-efter-jordbavningen-i-ecuador-1.713211

http://www.dagen.se/manga-behover-hjalp-under-lang-tid-framat-1.717393

http://www.sandaren.se/nyhet/svart-fa-kontakt-med-de-drabbade

http://www.sandaren.se/nyhet/ecuador-manga-manniskor-har-tappat-livslusten

http://equmeniakyrkan.se/jordbavning-i-equador/

http://covenantcompanion.com/2016/06/07/reconstruction-challenges-for-church-in-ecuador/

http://na.se/nyheter/nyheter/1.3779340–vi-far-se-om-svarforaldrarnas-hus-gar-att-radda-