Jord, mycket jord..

Den gångna helgen innebar för mig en resa ”hemåt”, till Chaco, ned mot djungeln i östra Ecuador, där vi tidigare bodde. Det var möten med kyrkostyrelsen och besök i församlingar inbokade. I söndags besökte jag den lilla församlingen i Linares samt goda vänner där.

På vägen dit, i fredags morse, tog jag omvägen om Oyacachi, den lilla byn högt uppe i Anderna, timmar från annan civilisation, där jordskred för tre veckor sedan skapade stor förödelse. Kyrkan vi arbetar med, El Shaddai, och en annan kyrka här på kusten, hade samlat in mat och kläder, så med en välfylld pickup bar det iväg.

Jordskreden hade inte förstört så mycket som de första ryktena sade, men 7 hus var totalförstörda och flera andra skadade. Enorma mängde jord, stenar och träd hade som en flod dragit in genom byn. Pastorn i den lokala Pactokyrkan, Leopoldo Otacoma, berättade om skräcken hos byborna, när berget började glida ner. Ingen skadades, men alla ville därifrån. Nu hade dock tre veckor förflutit och mycket började återgå till det normala. Byns situation är fortfarande kritisk, då stora jordmassor på ett berg bredvid kan komma ned när som helst. Det talas om att hela byn behöver flyttas, något som gjordes för ett antal år sedan på grund av en liknande risk. Till en början ville alla flytta, men nu, när vardagen börjar komma tillbaka, verkar kostnader och svårigheter med en flytt väga tyngre.

Pactokyrkan, genom stiftelsen för samhällsutveckling, FACE, jobbar dock vidare med dessa frågor gentemot regeringen. Ett alternativ är att få bort all boskap nära byn, så att inte växtligheten försvinner ytterligare. Pactokyrkan kan komma att certifieras som ”agent vid katastrofer”, på grund av det arbete man utfört de senaste veckorna. Fint erkännande.

Pastor Leopoldo berättade att trots allt som hänt mår folk bra, de är medvetna om att det materiella inte är det viktigaste och flera som tidigare lämnat kyrkan har kommit tillbaka. Förhoppningsvis inte bara av rädsla, utan också av tacksamhet för livet.

Fortsätt be för Oyacachi och kyrkans roll, både i det praktiska och som bärare av hopp.

Paz/ Petter

Katastrofhjälp Oyacachi

Nu har snart en vecka gått sedan jordskreden i Oyacachi. Läget är fortfarande svårt, och Pactokyrkan fortsätter att jobba hårt för att stödja. Här i Montecristi samlar vi in pengar, kläder och andra saker, för att skicka i början av nästa vecka, och från hela landet kommer hjälpen. Vi har inte haft möjligheten att besöka Oyacachi för att hjälpa till, men vi ber för vänner som finns där.

Möjligheten finns att bidra också från Sverige, genom att sätta in pengar på Equmeniakyrkans plusgiro 90 03 28-6. Märk insättningen ”Katastrof Ecuador”.

Här, på Equmeniakyrkans blogg, hittar du mer information om situationen.

Paz/ Petter  

Oyacachis smärta..

I fredags rasade dalen som den lilla byn Oyacachi ligger i. Vi har i tidigare blogginlägg berättat om besök där. Kraftiga jordskred har förstört många hus, men tack och lov verkar det inte ha inneburit dödsfall. Hela byn har evakuerats och många familjer har förlorat allt. På Equmeniakyrkans internationella blogg finns mer att läsa.

Inom Pactokyrkan i Ecuador börjar nu lokala församlingar samla in mat, kläder, filtar och pengar för att hjälpa till.  Var med i bön! En del frågar också om möjligheter att bidra ekonomiskt, jag återkommer om det.

Tack för era böner! Paz/Petter

(Foto från Pactokyrkan i Oyacachis facebooksida; Iglesia Betania Oyacachi PE)

I Andernas dimmor..

Pactokyrkans styrelse, Consejo Pastoral och Consejo Administrativo, hade den gångna helgen möte i Distrito Kichwa, det distrikt inom kyrkan som framför allt består av församlingar med kichwatalande medlemmar. Eftersom jag fungerar som koordinator för ett av de nya departementen inom kyrkan fanns jag med. Förutom förhandlingar så träffade vi också representanter för hela distriktet för att informera om vad som händer inom kyrkan. Pastorn i den kyrka vi samlades i, Roberto Espinoza, åkte igår till Sverige för att under två veckor besöka församlingar och delta i en missionskonferens i Västerås. Gott att Kichwadistriktet får skicka missionärer till andra sidan jorden, ta hand om honom ni som träffar honom. På söndagen åkte alla styrelseledarmöter till de olika församlingarna för att predika och informera. Varje månad besöker styrelsen olika distrikt för att på det här sättet stärka sammanhållning och identitet.

Tillsammans med svärfar Silvio åkte vi till församlingen i Oyacachi, den lilla byn som är som en annan värld, i en dalgång ned mot djungeln, en och en halv timma från asfalterad väg. Vi hade en fin stund med församlingen, med lovsång på spanska och kichwa, och sedan ett besök i de varma källor som byn administrerar.

Skillnanderna mellan de olika församlingarna inom samfundet är fascinerande. Från indianförsamlingar som den i Oyacachi, där lovsången akompanjeras av en gitarr och en enkel trumma till kyrkorna på kusten där lovsångsbandet har de senaste instrumenten och medlemmarna dansar och klappar händer. Och jag slås av den kärlek jag känner till denna kyrka, med alla de problem och utmaningar hon står i, allt det fina hon bär på.

Paz/Petter

Luis Alberto Tandayamo

Jag lyssnar till en av mina bröder, pastor Luis Alberto Tandayamo. Vi är på utbildningsdagar för nya mentorer inom Pactokyrkan, och Luis Alberto delar sitt vittnesbörd*. Hur hans föräldrar arbetade som ”huasipungeros” (det slavliknande system som fanns i Ecuador fram till 60- talet, för att ha indianer som billig arbetskraft). När han var 4 år dog hans mamma och hans pappa söp ned sig och lämnade barnen. Luis Alberto och hans något äldre syskon, 6-7 år, fick klara sig själva. Det enda de kunde laga till var majsgröt, men de överlevde på det.

När de arbetade ihop lite pengar kom ofta deras alkoholiserade pappa och tog det, och tyckte kanske att han levde upp till papparollen genom att misshandla sina barn om någon gjort fel. När Luis Alberto som ung tonåring tog emot Jesus i sitt liv blev det värre, han fick inte längre ta av maten i huset; ”gå och tigg från de kristna” var pappans kommentar.

Vid 14 års ålder lämnade Luis Alberto sitt hem och flyttade till Oriente, ned mot Amazonas, där den amerikanske missionären Eduardo Camp blev ett stöd. Luis Alberto började arbeta med undervisning för barnen i kyrkan i Gonzalo Pizzaro och lärde sig musik. Så småningom flyttade han till Santa Rosa och fanns med i arbetet med Radio Interocianica, Pactokyrkans radiostation, där han producerade program på kichwa. Han fick ansvar som ungdomsledare, men efter den stora jordbävningen 1987 lämnade han kyrkan för att arbeta med annat. Gud visad dock att kallelsen var att tjäna i kyrkan, så Luis Alberto återvände till kyrkan och kunde avsluta grundskolan, dryga 20 år gammal.

Efter det började han studera vid Pactokyrkans teologiska seminarie i Quito, där han fick kämpa hårt för att klara av den akademiska nivån. Efter tre års studier började han arbeta som pastor, och har tjänat i Pactokyrkans norra distrikt, i Santa Rosa samt i Distrito Kichwa där han nu finns. Luis Alberto kunde återvända till sin familj där han delade evangeliet, men hans pappa hann inte göra val för sitt liv innan alkoholen tog honom.

Jag har arbetat med Luis Alberto i Pastorsrådet under två år, men det finns mycket i en människas liv som inte kommer fram i det normala umgänget. Att få dela vår liv och lära känna varandra är dock en styrka och en viktig del av arbetet med pastorsvården inom kyrkan. Luis Alberto är en av de hjältar vi fått förmånen att jobba med.

Paz /Petter

* Luis Alberto har gett sitt godkännande till att jag publicerar den här texten.