Jag drömmer om en jul hemma..

Året 2023 går mot sitt slut och för oss har det varit ett år av förändringar. Vi lämnade Ecuador i juni för att etablera oss i Sverige, på riktigt. Alltså inte med perspektivet att vi flyttar tillbaka till Ecuador om något år utan för att stanna, i alla fall tills våra barn slutat skolan. 

Skolan var ett av motiven, det ökande våldet i Ecuador ett annat. Vi ber för vårt andra hemland där så mycket händer. Ett mord i timmen enligt statistiken, och en svindlande ökning på bara några år. Julens budskap om ljus och kärlek behöver fortfarande berättas. 

Nu får vi vara med och berätta och gestalta budskapet hemma i Sverige. Andrea har arbetat med Open Doors under hösten, ett arbete hon trivts bra på men tyvärr bara ett vikariat. Petter har börjat som föreståndare i Betlehemskyrkan i Örebro, också det ett trivsamt arbete med intressanta utmaningar. Våra barn har fått återknyta till gamla kompisar och lärt känna nya, dagarna fylls av aktiviteter och vi förstår ännu mer av det svenska hamsterhjulet som många pratar om. 

Nu griljeras skinkan, snön ligger tjock i Garphyttan och allt är så idylliskt som det bara kan vara. O så kommer tanken på vårt soldränkta Montecristi, julens totala kaos på shoppingcentrena och familjemiddagen framåt midnatt på julafton, juldagens sväng till playan och allt annat som också är jultradition för oss.

Så med denna lilla hälsning; God jul önskar vi och ett välsignat 2024

/Familjen Hermansson

Avfärdens kaos och sorg

En stressig tid går mot sitt slut, då vi har avslutat delar av arbetet vi står i, packat, ordnat med huset och tusen saker till. Vi har alla levt i någon form av vemod, då vi ser fram emot Sverige och det som kommer men samtidigt en nästan overklig känsla kring att vi flyttar hem till Sverige med idéen att vi faktiskt ska bo kvar under överskådlig tid. Ecuador är ju också hemma.

Vemod är nog ett bra begrepp för att beskriva det vi går igenom, barnen mår bra och även om tårarna kommer så är de lugna.

Älskade Ecuador, detta underbara vackra land, som just nu drabbats så hårt av våld och osäkerhet. Igår natt, när den sista väskan var packad och jag äntligen skulle sova, så smäller plötsligt flera skott i snabb takt. Det visar sig att ett hus på en parallellgata har beskjutits, ingen skadad och motivet är oklart.

Nu idag skulle flyget gå, men en stor trafikolycka vid infarten till Guayaquil innebar 4 timmar i kö och ett ombokat flyg. Imorrn, den 15e, lämnar vi dock landet, om inget mer händer. 🙂

Paz/Petter

Framgång och framtid..

Sommarlovets sista dagar, nu på tisdag börjar det nya läsåret. Regnet faller, men lite lugnare den senaste tiden. De tropiska stormarna, med de för vår del av landet ovanliga inslagen av åskoväder och cyklonliknande vindar, verkar vara förbi. Klimatförändringen är ett samtalsämne också här.  

Helgen som gick var Petter i Ambato på retreat med mentorsteamet, några nya mentorer har tillkommit och det innebär att alla kyrkans distrikt har mentorer. Lagom till hemresan i söndags så hade de två stora vägarna ner till kusten rasat, Aloag och Los Bancos, på grund av regnet. Istället fick det bli småvägar via Guaranda, via ett översvämmat Los Rios, där vattnet ibland nådde över hjulshöjden på bilen.

Andrea och Vingar till Frihet jobbar för fullt och just nu finns flera intressanta samarbeten med Plan International på gång. I torsdags invigdes ett nytt kontor/mottagningscenter för projektet, ett utrymme som församlingen i Manta har upplåtit och som Plan International har utrustat med  möbler, AC, dator och lite annat. Projektet har en trovärdighet som nått utanför kyrkans väggar och det är uppmuntrande. Det märks att Gud gör en hel del och även om framgång i Guds rike kan vara svårdefinierat och komplext så känns det som en bra tid just nu. 

Sommarlovets höjdare var de veckor vi besökte Mexico, för arbete med Apg29 och lite semester. En fin tid som hela familjen bär med sig. Nu börjar som sagt skolan, men det blir en kort tid i skola, bara en månad, innan sommarlovet fortsätter. Det svenska sommarlovet. 

Parallellt med allt annat så har vi också befunnit oss i en process angående framtiden och vi har nu landat i att flytta hem till Sverige redan i sommar. För oss har det varit en process under en längre tid och även om det känns svårt att lämna familj och arbete här så känner vi stor frid i detta. När vi åkte hit denna period så lämnade vi öppet angående hur länge vi skulle vara i Ecuador, och med tanke på studier för våra barn så känns det vettigt att göra så här. Natanael börjar 8:an i höst och gymnasiet närmar sig. Vi ser också att tonårstiden här i Ecuador blir markant annorlunda än i Sverige, beroende på säkerhetsläget. Situationen har inte förbättrats, uppgörelser mellan gängen är vanliga och Ecuador ses nu som ett av de farligare länderna i Latinamerika. Våldsstatistiken är på nivå med Pablo Escobars Colombia under 90-talet, antal döda i skjutningar är ca 2500% över Sveriges nivå och mexikanska karteller kämpar mot bl.a. albansk maffia om den lukrativa droghandeln och smugglingen. Om du vill fördjupa finns en längre text här. (https://www.vice.com/en/article/xgwxyn/ecuador-mexico-drug-war-cocaine). Antagligen blir det Sverige en längre tid, men våra hjärtan finns också kvar i Ecuador. 

För en tid sedan blev det klart att Petter går in som föreståndare i Betlehemskyrkan i Örebro, ett spännande sammanhang där Örebros fem Equmeniaförsamlingar arbetar nära varandra. För Andrea är det inte klart med arbete ännu, så be gärna för det. Våra barn ser fram emot att flytta hem till familj och kompisar i Sverige, kombinerat med sorgen att lämna. Allt är i Guds händer. 

ePaz/ Andrea & Petter

Anderna

Delar av mentorsteamet

På hemväg

På hemväg

Nya centret i Manta

Påskens ljus

Vi sitter på flygplatsen i Mexico city, denna pulserande enorma stad med knappt 23 miljoner invånare, på väg hem mot Ecuador. För snart tre veckor sedan kom vi hit, för att först under två veckor vara med på lärjungaskolan Apg29, där vi har undervisat, haft själavård, och hängt med ett skönt gäng från Sverige och Mexico. Skolan går mot sitt slut, om bara två veckor, och det är fint att se vad Gud gör i unga människor, hur tankar om framtid och liv får formas.

Sedan hade vi några dagars semester med Miguel Ortiz och Alejandra Ibarra och deras barn, i Alejandras hemstad Oaxtepec. Jag, Petter, var där för 9 år sedan då IFFEC hade sin stora konferens där och Apg29 hade ett globalt möte, men nu fanns det tid att se staden och omkringliggande ställen på ett annat sätt. Också värdefullt att att få umgås som familjer med dessa vänner som vi lärde känna i chile 2006.

Allt det fina vi har fått se och vara med om till trots, så är bilderna av de försvunna det som bränner sig fast. En av dagarna på skolan fick vi besök av ett kollektiv, en förening av anhöriga som letar efter sina förvunna familjemedlemmar. Man beräknar att runt 120.000 människor har förvunnit i Mexico de senaste decennierna, offer för kidnappning, människohandel, slaveri, prostitution. Det är en stor och farlig marknad, immigranter från hela Larinamerika försöker ta sig igenom Mexico på väg norrut mot det paradis de hoppas nå. Alla når inte fram, om polisen tar dem blir de oftast tillbakaskickade, om kartellerna tar dem blir det värre än så. Mycket sker med myndigheters goda minne eftersom pengarna som rör sig är enorma. Korruptionen är omfattande.

En mamma berättade att hon nu i sju år har sökt efter sin son, med hopp och förtröstan på Gud. Ett annat föräldrapar berättade att de sökte efter den kidnappade sonen under några intensiva år, tills de hittade hans livlösa kropp. I det fanns en frid, att i alla fall veta, och nu fortsätter de att delta i sökandet efter andras barn. Kyrkan vandrar med dessa människor och även om det är en vandring i långfredagens dödsskugga så finns det hopp. Det måste gå att fortsätta tro på det hoppet, att det finns en påskdag där Jesus är uppstånden, att ondskan och döden inte är det slutgiltiga. Ibland är ljuset långt borta, men det finns där.

Som när skolans ledare fick höra talas om en svensk-etiopier som suttit kidnappad i norra Mexico men lyckats tas sig fri. Nu levde han sedan sex månader i ett flyktingläger utan hopp om stöd från den svenska ambassaden. Han hade rest dit för att hitta en borttappad släkting och det var hans eget fel. Genom ett enkelt upprop på Facebook så fick den svenske skolledaren, David Hjelmqvist, snabbt in de pengar som behövdes till pass och biljett. Om några veckor åker han hem. Tack ni som bidrog.

Välsignad påsk önskar vi er!

/Familjen Hermansson

Från värme till kyla till värme..

Vi har intensiva veckor bakom oss, och intensiva veckor framför oss. Så är det ibland. För en månad sedan kom mina föräldrar på besök, 6 år sedan sist så det var dags. Även om vi har haft mycket arbete så har vi kunnat njuta av samvaron. Barnen fick sommarlov i mitten av februari och vi har hunnit med lite playa här på kusten. Det är regnperiod och en ibland kvävande värme, på vissa platser har översvämningarna skapat problem och myggen frodas.

Sista veckan innan mamma och pappa åkte hem så begav vi oss upp i Anderna, till det kalla och regniga Quito och till djungelstaden Chaco där vi bodde 2011-2012. Regnet har skapat problem där också, inte genom översvämningar utan genom ständiga jordskred och farliga vägar. En sådan resa fylls givetvis av en hel del nostalgi, att besöka de platser där mina föräldrar började arbeta under tidigt 80-tal. Vi besökte Linares där Rafael och Orfelina ligger begravda, pionjärer inom kyrkan i regionen och gamla vänner.

Men även för oss finns det en nostalgi i att besöka Chaco, platsen där Natanael levde några av sina första år. När vi besökte Susana Ango och Dario Baquero, där vi bodde, kom tårarna. Vi fick också möta den välmående och växande församlingen, jag fick predika och glädjas över framåtandan som finns. Den nybyggda kyrkolokal som invigdes 2011 är nu på väg att bli ungdomslokal, där den gamla kyrkan stod har en ny byggnad rests, en enorm kyrka med plats för runt 600-700 personer.

Även den del av mentorsteamet som bor i Amazonas-regionen kunde träffas, för att samtala om strategi och för att äta tillsammans. Några veckor tidigare kunde jag träffa mentorerna i Guayaquil och det är fint att se att arbetet fungerar, pastorer får stöd genom besök och samtal.

Tiden går dock alltför snabbt och i torsdags flög mina föräldrar hem. Vi återvände till kusten för att packa om, imorgon måndag åker vi till Mexico för att under tre veckor finnas med på Apg29-skolan som pågår. Andrea och jag kommer undervisa och stödja skolan och eftersom det är sommarlov här så kan våra barn följa med. Dessutom kommer vi ha lite semester tillsammans med Miguel och Alejandra, vänner som vi lärde känna på den första skolan i Chile 2006.

Så igår påmindes vi plötsligt om det som hände här 2016, då jorden skakade. Jordskalv är ganska vanliga så vi reagerade inte så mycket, barnen fortsatte med sitt efter att först ha sprungit ut ur huset. Ganska snart såg vi på nyheterna att det inte bara var ett skalv utan flera, och att det klassades som jordbävning. Södra delarna av Ecuador drabbades, hus har rasat och minst 14 människor har dött. De vi känner mår bra, men alla lever lite med med nerverna utanpå när detta händer.

Vi återkommer förhoppningsvis med en blogg från Mexico.

Paz/ Petter

• 

• 

• 

• 

• 

Ett regnigt Montecristi

Regnperioden är här. Under några veckor mulnade det sakta, värmen blev mer påtaglig, men fortfarande var det torrt. Så kommer plötsligt en ordentlig skur, o sedan dagar av småduggande medan det då och då öser ner, tropiska skyfall som får allt att stanna av. Naturen svarar direkt på vattnet, det som varit brunt och torrt får liv, på några dagar blir allt grönt. Det är fascinerande och vackert.

För en vecka sedan var det borgmästarval i Montecristi. Alla var ganska spända, som jag tidigare har skrivit så fanns några i mitt tycke bra kandidater men också andra mindre lämpade. Ryktet gick att ett av de stora partierna erbjöd 20 dollar per röst, om man fotade sin valsedel och på så sätt kunde bevisa sitt stöd. Alternativ betalning ska ha varit ett sexpack Coronaöl, det lite finare ölet från Mexico. Det kostar visserligen mindre än 20 dollar men en viss klientel kanske tyckte det lät mer attraktivt.

Dock kom också ryktet om nya lagar som förbjöd fotografering av valsedlar, och enligt de valobservatörer som varje parti skickade till alla röstningslokaler så innebar det att många stoppades från att fotografera, och kanske kunde rösta på ett annat sätt. I vissa valkretsar lyckades valobservatörer från ett av partierna byta ut valurnor, men påverkan blev för liten för att det skulle förändra utgången.

Montecristi sa tydligt att det är dags för förändring och Jonathan Toro valdes till borgmästare. Det är en ung kille vars pappa, Cristobal, var en omtyckt borgmäster för ett antal år sedan. Vi känner honom sedan länge, han finns med i La Hermosa-församlingen och vi hoppas och tror att det här kan bli bra. Nu i söndags bad hela kyrkan för honom och hans familj, att Gud får vara med och leda. Det kan nog behövas, det är inte en okomplicerad uppgift att gå in i, dessutom i ett fortfarande av våldsvågen påverkat Ecuador. I staden Puerto Lopez, en timma söderut, vann den unge Omar Menéndez valet. Han blev tyvärr ihjälskjuten kvällen innan, så en annan representant från samma parti får ta sig an uppgiften.

Det som är anmärkningsvärt är att både i Quito och Guayaquil, liksom i Puerto Lopez och på många andra platser, så vann representanter för Lista 5, det parti som expresidenten Rafael Correa finns med och stödjer. Rafael Correa lever i Belgien men är fortfarande en av de starkaste politiska figurerna i Ecuador, och fortsatt väldigt omdiskuterad.

Med regnet kommer en känsla av hopp och liv, under söndagens gudstjänst var den känslan tydlig i La Hermosa-församlingen där vi finns med. Förutom att vi fick be för vår nye borgmästare så firades Las primicias, skördefesten. Massor med frukt hade tagits dit, som symbol för tacksamheten för det goda Gud ger. Efter gudstjänsten hjälpte alla till att göra fruktsallad, ett bra steg mot kyrkkaffe som tyvärr inte är praxis här.

Paz/ Petter Hermansson

Det politiska spelet

De senaste veckorna har vi översköljts av den politiska propagandakamp som pågår just nu i Ecuador. På söndag är det val av borgmästare och politisk ledning för varje provins i landet. Propagandan består framför allt av bilder på kandidaternas ansikten, inte så mycket om den politik de föreslår. Ganska lik Sverige alltså:) Det som är klart annorlunda är de kampanjtåg som ordnas titt som tätt, då anhängare till en kandidat åker i bilar genom staden med flaggor, musik och mycket tutande. Ganska ofta på kvällarna, när en del av oss tycker att det annars vore en bra tid att sova.

I Montecristi är kampen hård, det finns ca 15 olika kandidater varav några är riktigt vettiga. Att vara vettig är dock ingen garanti för att vinna valet, det ryktas redan om smutsigt spel, vem har mest pengar att lägga under bordet, om hur folk erbjuds en liten peng för att rösta och om hur det nuvarande styret använder massor av kommunens resurser i kampanjen. De som åkte med i kampanjtåget lär ha fått en hyfsad slant till bensin. Sittande bormästare kan dock inte kandidera så han bror är ansiktet utåt. För många kommunanställda kan en ny borgmästare innebära arbetslöshet, vilket hela tiden påpekas, så den som sitter på makten har en klar fördel. Samtidigt är ju missnöjet något som driver förändring och de flesta ser att Montecristi skulle kunna vara så mycket mer än vad det är idag.

Ett av de stora problemen i Ecuador är korruption, att det är så gott som normaliserat i systemet. Att ertappas med korruption är inte uppseendeväckande, snarare det väntade, och diskvalificerar knappast från framtida politiska poster. Ecuador har klättrat något på Transparency Internationals korruptionsindex, men plats 101 är inget att stoltsera med.

I den församling vi tillhör, La Hermosa, så lyfts frågan om korruption ofta i predikan. Att ett kristet liv måste visa på något annat, även om samhället runt i kring inte längre reagerar. Vi ber att kyrkan i sin helhet får ta lyfta dessa ”jordiska” frågor.

Paz/Petter

Fred till denna jord!

Vi får åter förbereda oss för att fira jul, och vi gör det i tacksamhet över året som har passerat. En tid av nostalgi inramad av värmen som har börjat stiga inför den annalkande regnperioden. Vi mår för det mesta bra, barnen trivs i skolan, trots att det är mycket plugg, eftermiddagar och helger fylls av teater, dans, fotboll och kompisar. 

Våra arbetsuppgifter känns meningsfulla och roliga. Andrea jobbar med Vingar till Frihet och Petter med mentorsträning och stöd till församlingarna i Manabi-distriktet, samt en del med Vingar till Frihet. Behoven är enorma och nu tittar vi på att ta fram ett material riktat till de män som utövar våld i sina hem, för det räcker ju inte att kvinnor vet hur de ska agera för att inte stanna i en våldsam relation, de män som ser våld som lösningen måste förändra sitt sätt att tänka. 

Det kan kännas hopplöst, att världen ska förändras, att folk ska välja andra vägar än våld, efter det år vi nu avslutar. Kriget i Ukraina visar oss en värld som har tagit många steg bakåt och Ecuador genomlever en våldsvåg där droghandeln har skapat ett krig mellan rivaliserande karteller på ett sätt man inte sett här tidigare. 

Men julens budskap är det samma, den Guds fred som evangelisten Lukas talar om efter att det lilla barnet är fött, det är samma fred som erbjuds oss, det är samma hopp för världen också nu. Så vi väljer hoppet, vi väljer ljuset, vi väljer att tro, att be och att arbeta för en bättre värld. 

“I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt”

Guds välsignelse och frid i denna jul och under året som kommer!

//Alicia, Natanael, Andrea & Petter

PS. Via länken kan du ladda ner en liten film från oss. DS.

https://we.tl/t-ZmoXLpiFnP (giltig till 28 december)

https://drive.google.com/file/d/1l-mMEhuHU8eB03MF56lhaSI5aHn4Mr_B/view?usp=share_link

Låt barnen komma till mig!

Hej Sverige!

Snart är det jul i detta varma land. Vi som familj brukar komma till La Hermosa (Den Vackra kyrkan) som ligger mitt i fattigdom och i kvarteren där försäljning av droger pågår. Ibland kan vi se försäljarna  i hörnet av kyrkan. 

La Hermosa är en liten församling men den lyser upp det här kvarteret.  Även att deras ekonomi har drabbats efter pandemin så fortsätter de jobbar hårt med barnen. Deras kärlek för Guds Rike återspeglas i deras arbete i det här området. 

På söndag brukar det komma c.a 60 barn och majoriteter bor i kvarteret. De gillar att komma till söndagsskolan, de kommer ofta ensamma.   

För några månader sedan fanns det en speciell gudstjänst som leddes av barnen, och de bjöd in sina föräldrar. Det var så underbart att se hur glada barnen blev när de såg sina föräldrar i kyrkan den dagen. Några barn gav vittnesbörd om hur de kom till kyrkan och deras process, och hur bra de mår där. De sade att de skulle vilja att deras familj också skulle veta om Gud. 

En introvert tonåring berättade att han var inbjuden av sin mormor till ett speciellt program i kyrkan och att han kände att det var rätt plats och sedan den dagen brukar han komma till kyrkan, och nu har han lärt sig spela gitarr och spelar med lovsångsgruppen.

Jobbet med barn och ungdomar  i den här kvartetten ger hoppet om ett bättre liv för dem.

/Andrea

Apg29 fortsätter att utmana

Intensiva veckor har passerat. Vi hade besök från Sverige, pastor Anna-Lena Evehäll från Hagakyrkan i Örebro, med sin make Jonas. De fick se lite av det arbetet vi står i och hur vardagen är här i Ecuador under några dagar på kusten. Anna-Lena skulle sedan undervisa på lärjungaskolan Apg29 i Cayambe så vi tog bilen upp till bergen via några dagar i Quito. Jag hade också två dagars undervisning på skolan, i det magiskt vackra bergslandskapet. Så efter några dagar hemma igen så kom hela skolan, ca 30 personer, ner till de olika församlingarna i Manabi för en praktikvecka. Det är fint att se vad det innebär för en ung människa att lämna det trygga Sverige och komma hit, för möten med kulturen och möten med Gud. För 18 år sedan gjorde vi den första Apg29-skolan, här i Montecristi. Sedan dess har skolor genomförts i mer än 15 länder, uppåt 50 olika skolor, där unga människor har berörts. Vi är Guds familj, tillsammans, och tillsammans förstår vi lite mer av vad det innebär att vara kyrka.

Lördagen innebar en ungdomsdag som det ungdomsledarteam jag coachar ordnade. Runt 140 deltagare under en dag av undervisning, lekar och gemenskap. För ett halvår sedan hade bara två av sju församlingar i distriktet ett organiserat ungdomsarbete, idag fungerar arbetet i samtliga församlingar. Pandemin slog hårt men det går att vända trender och ta tillbaka det förlorade.

Veckan avslutades med att ungdomsgruppen i församlingen La Hermosa, där vi är med och stödjer, tittade på finalen i det nationella fotbollsligan hemma hos oss. Aucas vann sin första ligatitel och vi som håller på det klassiska Quito-laget firade:)

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Paz/ Petter